Browsed by
Kategori: Uncategorized

Första mötet med näringskedjan

Första mötet med näringskedjan


Aron Landahls bok Alla äter alla möjliggör den mysrysliga bekantskapen med naturens mörkaste sidor. I den godmodiga mysrysaren Dropp dropp dropp följs blodfärgade droppar över golvet, för att mot slutet upptäcka att det var utspilld sylt. Redan där var han ute efter att få läsaren att rysa. Han har även illustrerat Barbro Lindgrens Titta Rödluvan och Titta Lill- Hans.
Alla äter alla är kategoriserad som en faktabok men språket är kort, humoristiskt och klargörande poetiskt. Bilderna för tankarna till skolplanscher med dramatiska poser och dova färger i brunt, grönt och blått. Djuren ser ut som hämtade från ett samarbete mellan Naturhistoriska museet och Nationalmuseums utställning “Barockens djur visad i bilder av Jean-Baptiste Oudry”. Naturligtvis har denna utställning aldrig funnits, men om den hade gjort det hade djuren visats så naturalistiskt gotiskt som Arons djurbilder är.

Döden är ofrånkomlig, måste de allra yngsta få veta det? Naturligtvis, barns frågor om döden är outtömliga. Valet står mellan den existentiellt filosofiska vägen och livets mening, sorg och saknad. Eller att gå rakt på den biologiska förklaringsmodellen om livets kretslopp där naturen är bestialisk och alla äter alla, vilket också är titeln på Aron Landahls senaste bilderbok där djur äter andra djur.
Det är dödligt fascinerande, men det är väldigt naturligt. Naturen, det oförfalskade och döden tenderar att fascinera förskolebarn. På förskolegården kan en padda locka till sig en hel barngrupp där barnen står med vidöppna munnar och observerar när paddans bröst höjer och sänker sig. Tänk om en snok ringlade fram, dess gapande käkar sluter sig runt paddan och kampen pågår i flera minuter. Nu pratar vi naturupplevelser utöver blåbärsplockning och stensamlande.


Det är inte de vardagliga små söta djuren som möter döden men den vitlöksdoftande snoken, sälen som kvävs till döds av en trut för att möta sitt öde och bli uppäten av skorven. Vi vandrar genom kretsloppet tills vi möter det lite halvt deformerade lodjuret och allt knyts ihop av en mygga som mättas av blod.


När förskolebarnen möter naturens nyckelpigor och vandrar i skogsgläntor med betande rådjur väcks en framtida biolog eller entomolog. Aron Landahls bok skapar ett intresse för naturens mer gotiska sida och för litteratur som vågar kittla barnens intellekt. Är det inte så att vägen till den stora litteraturen går genom döden och genom andra stora komplexa existentiella frågor? Det är i litteraturen vi kan söka svaret på frågan om livet och döden, oavsett ålder.


Katharina Törnqvist, bibliotekarie

Den fasansfulla sagan om Lilla Hen

Den fasansfulla sagan om Lilla Hen

Den fasansfulla sagan om Lilla Hen

Den fasansfulla sagan om Lilla Hen är den tredje delen i Lena Ollmarks och Per Gustavssons skräckserie för mellanåldern. Tidigare har vi fått läsa Den förskräcklige historien om Lilla Hon och Den hiskeliga berättelsen om Lilla Han. Två berättelser som handlat om yttre faror som spöken med köttyxor, saxar och andra tillhyggen. Lilla Hen möter i stället sina inre demoner orsakade av dysfunktionella föräldrar och en omgivning som inte tillåter annat än det gulligaste och raraste. Någonstans behöver denna otrygghet kanaliseras och det gör Lilla Hen med hjälp av monstret som dyker upp då det blir för mycket. Lilla Hen har kvävt sin ilska sedan hen var liten. På den tiden hen fortfarande blev arg fick mamma huvudvärk och pappa grät. De hotade med att skicka hen till en uppfostringsanstalt eftersom de inte orkade mer. Lilla Hen kvävde sina känslor och var alla till lags och fick på så sätt lugna föräldrar. Ingen i familjen visar känslor utan diskuterar mycket. Ibland diskuterar de så mycket att de snörper på munnen och är tysta flera dagar i rad. Ibland diskuterar de så att de blir tvungna att renovera sig lugna. Orden, tystnaden och renoverandet gör Lilla hen orolig och när monstret kommer fram så minns Lilla Hen ingenting av det efteråt. En tankedoktor föreslår att Lilla Hen släpper ut sitt monster och när Onda Hen väl slipper ut och konfronteras av Lilla Hen så utvecklar sig berättelsen till ett drömlikt smått psykotiskt tillstånd. Allt slutar väl och sensmoralen att monster blir stora och farliga om de inte får komma ut, det håller vi säkert med om allihop.

Det finns en god anledning till att boken inleds med en varning. För den här berättelsen ÄR otäck och fasligt sorglig, men den är också fylld med humor och spänning. Ett barn som gillar Coraline av Neil Gaiman tycker säkert om denna berättelse.

Läskiga bilderböcker till Halloween

Läskiga bilderböcker till Halloween

Nu är det snart Halloween igen och vi får förlora oss lite i monster och spöken. Klä ut oss och duka upp rysliga måltider kan vara ett sätt och att vandra runt med kompisar och knacka dörr är ett annat. Det bästa sättet (enligt oss) är att läsa spökhistorier högt för varandra och även de minsta kan vara med så klart. Se till att det finns en hand att hålla i och en famn att krypa upp i. Läs av era lyssnare och låt alla få ställa frågor och komma till tals. Här kommer ett gäng boktips för de allra yngsta och modigaste.

Rys & Mys för de minsta storbarnen

För de allra minsta

Jonna Björnstjernas Familjen kanin

Monster och Spöken

Några av våra favoriter

Fakta om läskigt

Läskigt för BÅDE Vuxen och Barn

Höstens böcker 2021

Höstens böcker 2021

Jag har kikat i Svensk bokhandels höstkatalog och blev nyfiken på flera av böckerna. Här nedan är ett urval på de böcker som jag kommer att försöka bevaka lite extra (läs: som jag vill läsa NUUU). Klicka på textlänken på boken du vill läsa mer om.

Våra barns hemliga liv

Våra barns hemliga liv

Efter att ha sett första avsnittet av programmet Våra barns hemliga liv på svtplay.se så kryper det av obehag i hela mig. Jag väljer att direkt skriva ett inlägg på Instagram som löd så här:

Nej, det här var inte ett fräscht program. Att med kameror iaktta barns reaktioner när de får hantera känslor utan vuxen inblandning må vara etiskt ok, kanske… om man sträcker det till det yttersta. Men när de vuxna lägger sig i och delar ut matsäck till alla barn utom två , och därefter sitter helt tysta och inväntar de andra barnens reaktioner så tycker jag att det är helt stört. När samma barn senare havererar över en vit flirtkula när de ”leker i skogen” ses det som en enskild händelse och inte som en fördröjd reaktion från lunchen. Ingen psykolog, inte ens bakom kameran med hörlurar skulle dra den slutsatsen. Förenklat och fördummande. Dessutom ska det sändas som någon typ av dokumentärunderhållning. Låt barnen binda förskollärare vid ett träd, ta kamerateamet som gisslan och leka Flugornas herre så att vi kan se hur psykologerna förfasas över barnens djuriska instinkter. Då pratar vi underhållning!

Lite i affekt, det får jag tillstå, men känslan är den som direkt kommer efter att ha sett första avsnittet. Det kom in kommentarer under inlägget på instagram med frågor som ”Är det lagligt att utsätta barn för detta?” och någon menar att det inte var ett särskilt genomtänkt program, en kräkemoji får tala för en av de kritiska rösterna. En kommentar är dock positiv till innehållet och menar att det visserligen ”…skriker inombords…” hos henne men vidare menar hon att, ”…det var aldrig någon reell fara. Och det är inte farligt att uppleva negativa känslor.”. Det är det säkert inte för de allra flesta, för en del är det negativa känslor som får en att bli självdestruktiv i framtiden. Mycket handlar om trygga grundförutsättningar och självkänsla. Jag är ju av den åsikten att vi alla förr eller senare får uppleva negativa känslor med råge, så att utsätta varandra för det medvetet och fullständigt i onödan är mobbing.

Gunilla Brodrej är en av de som publicerat kritik mot tv-serien. Hon skriver så här i Expressen:

Vi kan ju pröva med vanmakten. Det vill säga den upplevelse av total maktlöshet som dessa barn försätts i. Du får ingen mat, men alla andra får. Du blöder, men du får ingen hjälp. Istället får du bli ledsen, utstirrad av barn du inte känner, filmad och offentliggjord.

Lisa Magnusson kommenterar i DN att det hela är ”Intressant TV som är integritetskränkande. Hon menar att meningen med serien har varit att ”verkligen se barnen” men att det leder till avhumanisering.

Det är inte bara journalister som har haft det goda omdömet att protestera mot vad barnen utsätts för i programmet. Tolv forskare vid barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen på Stockholms universitet har skrivit en debattartikel publicerad på kultursidorna i DN. De menar att:

Programmets syfte sägs vara att få tittaren ”att förstå vad som sker i barnens värld” men resultatet är snarare ett ”Expedition Robinson” i en förskoleliknande miljö där barnen i tv-underhållningens namn utsätts för djupt integritetskränkande behandling.

De tolv som har skrivit under dokumentet påpekar också att Lars Klintwall Högberg och Malin Bergström presenteras som forskare trots att de här agerar i ett underhållningsprogram snarare är i en forskningskontext, och bekräftar det jag hävdade tidigare att denna programidé aldrig skulle klara en etisk prövning inför ett forskningsprojekt. De hävdar också att barnen inte har en möjlighet att kunna protestera mot det experiment de utsätts för. Visst har vårdnadshavare skrivit på varje papper som har räckts fram men barnkonventionen har säkerligen inte stått i fokus.

Så varför skriver jag den här texten nu och inte bara nöjer mig med det jag la ut på instagram? En förälder kontaktade mig via DM och bad mig ta bort ”bilden på hennes dotter”. Hon menade vidare att hon inte ville ha sin dotters bild i ”snedvridna sammanhang”. Det är alltså inte bilden som är det stora problemet eftersom föräldern här inte har några problem med att exponera sin dotter i programmet. Problemet är kritiken mot programmet. Först skickar jag iväg ett mejl för att höra med SVT huruvida jag har rätt att använda bilden. De skriver så här på sin webbsida:

SVT vill gärna att publiken pratar om vårt innehåll och tar del av vårt utbud. vi bejakar att länkar till SVT Play sprids. Däremot får andra inte publicera programinnehåll som SVT (eller andra, vilket kan vara fallet för stillbilder och musik) äger rättigheterna till.

Men vem är jag om jag hävdar min rätt att visa en bild på flera barn som inte har kunnat ge sitt medgivande att vara med i programmet och sedan vidare i Sociala medier? Naturligtvis tar jag bort bilden och låter denna text stå för vad jag tycker om programmet.

Fler kommentarer om programmet: ETC, P1 Kultur, SVT-chefen svarar på Expressen, Loppi, Psykologtidningen, Dagens samhälle, Minibladet.se, Förskolan i Fokus

Inköp av litteratur till Folk- och skolbibliotek

Inköp av litteratur till Folk- och skolbibliotek

BTJs digitala listor fungerar idag som en överblick över nysläppta böcker med lektörsomdömen. Dessa står som riktlinjer för inköp av media till folkbibliotek och en del skolbibliotek. Nu kommer det rapporter om att dessa anses vara för dyra och bland annat Göteborgs kommun ska ha avslutat sin prenumeration på listorna. I en facebookgrupp ställs frågan om var nu bibliotekarierna sköter sin omvärldsbevakning av ny litteratur. Svaren blir genom förlagens utskick samt kataloger och på sociala medier med bland annat bokbloggare samt bokinstagrammare. Är det här ett problem? Jag säger inte att bibliotekarier inte har förmågan att kunna urskilja vilka börckker som kvalitetsmässigt borde köpas in till biblioteken, men får de tiden att göra det. En annan sak att ha i tanken är att bibliotekarier inte automatiskt är litteraturvetare och att en bibliotekarie inte får exemplar av allt nytt som hen sitter och läser igenom. För de mindre förlagen är BTJ-listan den möjlighet att komma igenom de större förlagens brus. Och de författare som ges ut på större förlag men inte prioriteras till stora marknadsföringskampanjer drunknar även de i bruset.

BTJs digitala listor fungerar idag som en överblick över nysläppta böcker med lektörsomdömen. Dessa står som riktlinjer för inköp av media till folkbibliotek och en del skolbibliotek. Det innebär kortfattat att flera gånger om året så släpper BTJ en sammanställning av ny litteratur som finns att beställa och de har knutit en kort recension av boken med ett betyg på 1-5.

Nu kommer det rapporter om att dessa anses vara för dyra och bland annat Göteborgs kommun ska ha avslutat sin prenumeration på listorna. I en facebookgrupp ställs frågan om var nu bibliotekarierna sköter sin omvärldsbevakning av ny litteratur. Svaren på den frågan blir att omvärldsbevakning sker genom förlagens utskick samt kataloger och på sociala medier med bland annat bokbloggare samt bokinstagrammares recensioner och boktips.

Är det här ett problem? Jag säger inte att bibliotekarier inte har förmågan att kunna urskilja vilka böcker som kvalitetsmässigt borde köpas in till biblioteken, men får de tiden att göra det? En annan sak att ha i tanken är att bibliotekarier inte automatiskt är litteraturvetare och att en bibliotekarie inte har tillgång till att läsa allt nytt som hen vill beställa till biblioteket. Har biblioteket då en begränsande budget så måste det till ett urval vid inköp. För de mindre förlagen är BTJ-listan den möjlighet de har att komma igenom de större förlagens brus.

Så hur ser makten ut hos förlagen då de säljer in sina böcker för inköp hos biblioteken? Stor naturligtvis, Bonniers media har även ett biblioteksblad speciellt för biblioteken där de marknadsförs nya titlar som förlaget anser passar för inköp. Bokbloggare och Bokstagrammare presenterar ofta samma titlar vid samma tid och det står klart att förlagen har placerat böckerna där genom recensionsexemplar till bloggarna. Etablerad media som våra stora dagstidningar och kulturprogrammen på TV ratar ofta barnlitteratur och litteraturkritiker får inte i närheten av det utrymme som krävs för att kunna rapportera om god litteratur.

Mina funderingar är om detta tas i beaktan av biblioteken när beslut om att säga upp btj-listorna sker. Trodde ansvariga för upphandlingen av inköp utav litteratur till folkbiblioteken att Adlibris som har det stora biblioteksavtalet skulle trolla fram samma kompetens och lektörer och erbjuda egna listor? Bokhandeln skakas nu av att Amazon etablerar sig på svenska marknaden men redan idag är marknaden skev vad det gäller litteraturinköp till bibliotek i många kommuner.

Skolstart 2020

Skolstart 2020

Nu närmar det sig skolstarten för våra små, kanske har några av er redan börjat? Rutinerade skolbarn blandar sig med helt nya förskoleklassbarn. Hur ska man förbereda sig? Det bästa tips vi kan ge i år är att skaffa sig de här böckerna:

Jag ska börja i skolan är en antologi sammanställd av Annika Lundeberg. Den är för sexåringen som ska börja sitt allra första år på skolan i ”Sexårs”. Här finns fina texter som passar utmärkt för högläsning, som Rädda Zorro! av Kerstin Lundberg Hahn, illustrerad av Hanna Granlund. Man får också lära sig att räkna jättesnabbt till en miljard: Blomma, blad – en miljard. Johan Unenge har bidragit med en makalöst rolig och enkel serie om vad man faktiskt gör i skolan. Här möter vi också Helena Bross karaktärer Axel och Omar (kanske) för första gången. Det är två elever som våra sexåringar absolut kommer att läsa mer om på skolbiblioteket. En superfin antologi som rymmer en skolintroduktion på bästa sätt.

Min första läsdagbok är precis vad det låter som. En läsedagbok där den nya läsaren skriver in bokens titel och författaren samt lite om vad man tyckte om boken. Det finns en hel sida att rita, skriva eller klistra in något på. En bok för att kreativt minnas vad man har läst för böcker och vad man tyckte om dem. Perfekt att visa för kompisar när de söker boktips. Martin Widmark har skrivit förordet till boken med peppande ord om varför det kan vara så kul att läsa.

Skolpepp! är min favoritbok av dessa tre böcker. Här är det fokus på raster och vad man kan göra då. Det är praktiska tips som hur man säger ”Hej!” på olika språk. Hur man kastar kråka, roliga historier och supernördiga fakta som att sannolikheten för att vattnet man dricker innehåller en molekyl som har gått igenom en dinosaurie är nästan 100%. Här finns massor att fylla i. Mina hjältar! Mitt drömyrke! Tänk om…! och massor av mer roliga saker. En hyfsat tunn bok som är späckad med roliga saker. Illlustratör är Hanna Granlund och formgivare är Lisa Zachrisson.

Tänk er om alla kommuner i hela landet hade en lässatsning där våra sexåringar fick varsitt exemplar av dessa tre böcker när de kom till skolan. Skulle inte det vara toppen?

Pyssla, skapa eller låta bli?

Pyssla, skapa eller låta bli?

På bibliotek, fritidshem och skola så pysslas det för fullt. Ofta är det så att man ska ha en högläsningsstund och kombinerar det med en pysselstund. Efter ett författarbesök så är det brukligt med lite pyssel efteråt. Inför jul pysslas det och till midsommar nu så ska det pysslas i mängder. Det är naturligtvis helt ok och jag är den första att säga grattis om man gillar paljetter och toarullar och allt annat man behöver för pysselstunden. Själv får jag pysselutslag. I den läsande världen så tycker jag att läsningen kan stå för sig själv och att det faktiskt går att föra samtal utan pyssel. Ja det är snarare så att det är svårt att föra djupa samtal och samtidigt pyssla eftersom det stjäl fokus från samtalet och tar bort den viktiga ögonkontakten som bekräftar att ”jag lyssnar och hör dig”. Att visa barnen att samtal om boken är det enda vi behöver ha fokus på just nu, är ett sätt att visa både det man har läst och sina läskompisar respekt. Det är det här vi har samtal om just nu, vi avbryts inte av fraser som ”skicka pärlorna” och ”fan..limpistolen var varm” så att alla börjar skratta och gruppen tappar fokus. Det är första anledningen till att jag inte anser att pyssel har med läsning att göra.

Andra anledningen är det andefattiga i att lägga fram filt, paljetter, lim och toarullar. Alla barn sätter sig och ställer frågan i kör ”Vad ska vi göra?”. ”Jo, jag tänkte att ni ska göra sådana där mellis-dockor. Så klistra filten på toarullen och strö på lite glitter så är ni klara sen”. Jag vet att det där var kategoriskt och lite orättvist men kom ihåg nu att detta är min föreställning om pyssel som vi pratar om här. Att skapa däremot, gärna tillsammans med ett syfte. Att få det hedersvärda uppdraget att smycka en offentlig plats eller att ges möjlighet att uttrycka sig själv. Ja men då pratar vi om skapande verksamhet och det kräver en helt annan ingång än pyssel. Det är också som så att precis som att läsandet och bokpratet förtjänar sitt fokus så förtjänar skapandet sitt fokus. Det är skapar man gör då.

Pysselböcker

Men det är klart att man kan pyssla efter mallar och göra sådant som redan är gjort men fortsätta i sin tolkning om man vill. Är man då ute efter tips på vad man kan pyssla med så är den här boken med Mumin väldigt fin. Förlaget säljer in boken på detta sätt: ”I Skapa med Mumin hittar du superfina mumininspirerade presenter till alla muminfans, stora som små. Vem kan motstå ett litet tovat mumintroll, en Lilla My-grytlapp eller ett par muminvantar? Alla projekt har tydliga steg för steg-instruktioner med bilder.”

Maria Nilsson Thore har nyillustrerat Astrid Lindgrens berättelse om Saltkråkan och hon har även illustrerat den här pysselboken. Det gör att det här är en mysig pysselbok så klart, för vem gillar inte Marias illustrationer?

Petter och hans 4 getter får en egen pysselbok och tänk om man är så busig att man döper om getterna ”… och fjärde geten hette Lila, hon förespråkade vapenvila…”

Så det var en liten tanketext om pyssel. Framförallt pyssel där pyssel inte hör hemma och sedan tips om pysselböcker. Härligt inkonsekvent!

Grattis på Mors dag alla mammor i litteraturen

Grattis på Mors dag alla mammor i litteraturen

”Det var en gång en mamma som var så snäll och mild. Hon hade fått en bebis som var förskräckligt vild”. Mamman till den vilda bebin har att stå i. För bebin fungerar mamman som en trygg och mysig puss trygghet att återvända till för lite pussar och kramar mellan alla farligheter. Barbro Lindgren har skrivit och Eva Eriksson har illustrerat.

https://kino.nu/uploads/images/media/1543/02.jpg

Astrid Lindgrens böcker är fulla av mammor. Madickens mamma förknippar vi med huvudvärk. På granngården Lugnet bor Abbes familj. Hans mamma heter Emma och säljer kringlor på torget. Familjen har så ont om pengar till mat så Emma bestämmer sig för att sälja sin kropp till medicinsk forskning, när hon dör är kroppen deras att forska på. För det får hon 250 kronor.

Jujja och Tomas Wieslanders Mamma Mu förbryllar mig. Är hon en mamma? Var är hennes kalv? Säg inte att de två är separerade för att hon ska ge bonden mer mjölk?

Dagens krax - www.sqata.se

Muminmamman har sin givna plats i en mors dag-hyllning. Hon är lugnet själv och är av den uppfattningen att allt löser sig med fina snäckor i trädgården och ett glas saft med lite bullar. I Pappan och havet far hela familjen till en nästintill öde ö för att bo i en fyr. Muminmamman blir så deprimerad att hon knappt klarar att leva. Hon tänker ”Det är synd att inte mammor också får ge sig av när de har lust, och sova utomhus. I synnerhet mammor kunde behöva det ibland”.

Pappan och havet by Tove Jansson -> Mamman och havet? | Tove ...

En av mina favoriter bland bilderböcker är Sara Stridsberg och Anna-Klara Tidholms Mamman och havet. Mammorna i berättelsen har namn som Mamma Fin och Mamma Lugn, och de är ganska tråkiga. Medan barnen badar aktivt så läser mammorna tidningen eller röker under fläkten. En dag försvinner Mamma Fin genom toaletten och ett av barnen ger sig ut för att leta efter henne. Först via avloppet och sedan vidare hu i havet där hon finner Mamma Fin på en ö. Det förhandlar om tidningar i badet och hurvida det är nödvändigt med hårtvätt. Barnet vinner, som så det är och de far hem.

Bok: Sara Stridsberg - Mamman och havet | Aftonbladet

Vilka flera litterära mammor vill ni fira?

Ingen kommer undan

Ingen kommer undan

Av Anna Knutsson, Ann-Christine Magnusson och Lars Winnerbäck

Bild på omslaget till boken Ingen kommer undan

Väldigt ofta får jag frågan vad man kan läsa efter att ha läst klart Pax-serien skriven av Korsell, Larsson. Nu kommer jag absolut att kunna rekommendera den här boken till dessa bokslukare. Ingen kommer undan handlar inte alls om några övernaturliga väsen, men den har samma spänning och framförallt har den Sebbe och Connor som har samma typ av jargong som Alrik och Viggo har i Pax. För visst gillar Paxläsarna det övernaturliga, men det är utan tvivel vardagsrealismen på deras villkor som gör att läsarna älskar bokserien. Det möter vi i Ingen kommer undan också. Sebbe och Connor är vänner och går i samma klass i åk 6. Klassen anstränger sig hårt för att få ihop till en klassresa. Klassens lärare går hårt åt Connor och menar att det är så mycket som gått snett under terminen och att hon nu inte kan ansvara för Connors medverkan på lägret. Sebbe bestämmer sig för att hjälpa Connor. De ska samla in så mycket pengar att läraren måste ta tillbaka det hon har sagt. Det går inte riktigt som Sebbe tänkt sig. Väl på plats ute vid ett gammalt sanatorium där klassen ska sova över så messar Sebbe till Connor och ber honom ta bussen ut. Det de inte vet då är att hela skolklassen är i fara. För i skogen bor det en gubbe med avsikt att följa det Gud berättar för honom, och det är inga trevliga saker.

Här finns alltså en fantastisk vänskapsrelation mellan två killar, vuxna som beter sig rätt korkat, en skolklass, ett sanatorium, en djup skog med en galen gubbe i samt en viss form av upprättelse i slutet. Vad kan vara bättre? Det här är en rak och ärlig berättelse som är otroligt spännande, och stundvis rätt läskig.

Paxböckerna har sina skrämmande illustrationer av Henrik Larsson. Ingen kommer undan är illustrerad av Lars Winnerbäck. Superfina bilder som i alla fall hos mig passade helt och rätt med hur jag ville se berättelsen när jag läste den.

Ingen kommer undan är nominerad till Spårhunden 2019 tillsammans med, Christina Lindströms Hilda och hamsterstölden och Kjell Thorssons Gastens öde.

Här finns boken: På ditt bibliotek, Adlibris och Bokus

Ingen kommer undan är utgiven på Opal förlag