Vilken bok! Låna och läs! Det är Tiger och Milous mamma som försvinner rakt ner i avloppet. Milou ger sig efter henne. Mammorna är mest tråkiga och läser tidningen. En dag när mamma ska läsa tidningen så plums for hon iväg.
Boken handlar om att ha tid, att få tid och att räcka till. Något som ofta diskuteras ur vuxenperspektiv, men här är det barnens perspektiv och det är deras syn på vad som händer och hur det känns.
Annie är en mycket ensam alldaglig kvinna som sitter i sin stuga mycket matt av sorg. Hennes mamma är död och trots att hon inte alltid var en snäll mamma så är hon så saknad av Annie. Hon är trött på att fiska och trött på att inte få besök av andra än brevbäraren en gång om året. Fantasier om sjön är vad som uppehåller Annie och de öar som finns där i. Det går berättelser om öarna och människor i byn håller sig långt därifrån. Men Annie är mer nyfiken än rädd. Där fiskar hon och känner en närvaro som tröstar henne lite. Men Annies sorg är för stor och hon bestämmer sig för att sjunka till botten. På botten möter hon ett ljus och en hand som tar emot henne. Hon svimmar och vaknar senare på stranden. Har hon drömt? Nej! Hon är lycklig för nu vet hon något om öarna och hur det kommer sig att de ibland byter plats. Där under vattnet finns jättar och de behöver hennes hjälp att finna tre jättekvinnor. Annie vandrar med tre jättar på en resa hon aldrig kunnat ana.
Det är en saga skriven i traditionellt bilderboksformat. Texten till vänster och helsidesbilder till höger. Ett format som tilltalar mig eftersom ögonen drar sig in i högerbilden där mer än hälften av berättelsen utspelar sig. Den allra första bilden i boken står själv och vi behöver ingen text för att möta Annie då hon går upp mot sin lilla stuga på en kulle. Vi förstår av hennes sätt att gå med armarna på ryggen, iklädd en svart klänning att hon har sorg. På nästa uppslag sitter Annie hopsjunken i fönstret och tittar ut över de tre öarna som snart ska förgylla hennes dagar. Stanna upp och njut av bildernas detaljer.
Det här med ålderkategorier för bilderböcker vet ni säkert redan vad jag tycker om. Den här boken fungerar att läsa långt upp i skolåldern, inte alls bara mellan 3-6 år. Uppmana era nybörjarläsare att ta sig an bilderböcker tillsammans med er.
Det är svårt när man vill men inte vågar. När inte ens en mullvadsdräkt att gömma sig i räcker till. När man tror att om man ändå skulle våga så leder det till katastrofer som att fröken blir av med sitt arbete och mamma kanske inte skulle tycka om sitt barn längre. Så hemskt kan det kännas att gå upp på scen och säga den där enda meningen i en klassföreställning för föräldrar och mormödrar. Så mycket känslor kan bubbla och växa sig stora. I den här bilderboken tas känslorna på allvar. Vi får följa storebror som är 6 år gammal och väldigt bra på att sjunga. Han ska spela mullvaden som kryper upp ur sin håla när våren kommer. Han har en replik, men inte så mycket mod. Eva Erikssons illustrationer lägger fram storebrors känslor så att det är glasklart hur ont det gör i honom. Läsaren förstår men kan inget göra. Storebrors fröken stöttar bäst hon kan men han slipper inte, han måste ut på scen och han gör det. Väl där så öppnar sig teaterlivets härligheter och han lever ut sin mullvadsroll. Han tar hjälp av någon nära, någon som verkligen tror på honom och som är mer än villig att stå vid hans sida. Det blir bra, mycket bra slut för en liten rädd sexåring i mullvadsdräkt.
Slutet blir lite för klämkäckt för mig. Lite för snällt är det att allt rinner av och att det inte räcker med repliken. Jag skulle önska att det ibland var ok att få vara rädd också efteråt, rädd och stolt! fungerar också. Man behöver inte övervinna rädslor vid sexårsålder för att få jordgubbstårta. Jag gillar boken och den är väldigt samspelt i bild och text. Bilderna framhäver alla dessa känslor på ett nästan smärtsamt sätt och texten är vacker och faller lätt. Vi fyndade Ensam mullvad på en scen på Barnens bokklubbs rea.
Det här är ett konstverk likväl som det är en bilderbok. En berättelse om Morris som älskar ord. Som alltid är nära en bok, i en bok, skrivande en bok. Han lever sitt liv genom böcker och böckerna lever med honom. Han älskar ord, berättelser och böcker. Morris liv kastas omkull och till och med orden i hans bok är bokstavligt omkullkastade. Han vandrar iväg ut i livet med ett kaos bakom sig. Han möter en bok (naturligtvis) och finner ett hus där många böcker valt att bo. Kan böcker flyga?
Mitt favorituppslag i denna bok är det där Morris försjunkit in i en bok, så djupt försjunken att han inte syntes till på dagar ibland. Uppslagets bild fyller båda sidor och Morris springer, flyger, dalar och hänger bokstavligt inne i sin bok och släpper den aldrig. Det är precis så här jag skulle vilja illustrera hur det känns att vara “djupt försjunken i en bok”. På andra uppslaget så kan jag ana att Morris är i slutet av sin bok, upplösningen är nära och han kanar utmed raderna för att fångas upp och sedan vandra ut ur boken med sin bok hopslagen. Morris ansikte har ett mycket nöjt leende när han marscherar ut hållandes boken högt som om han hyllar den.
Morris liv går och han läser och skriver. Dagar, månader och år går, och sedan ännu fler år. Morris blir böjd och rynkig och tror att det är dags att han skriver klart sin bok. Böckerna sörjer sin vän Morris, men upptäcker hans bok med glädjeämnen och bekymmer nedtecknade. Morris lever kvar, böckerna är oförändrade och en flicka står i dörren redo att ta sig an en värld av böcker.
Det här är en berättelse om livet och om böcker. Levande berättelser som alltid finns där. Jag blir ofta berörd av bra bilderböcker och detta är en sådan, en bra bilderbok som berör. Upptäck den, det är mitt råd.
Men ack så sega vi är. Det segar sig fram och vi vet inte riktigt varför. Någon gammal seg infektion i kroppen som inte ger sig? Brist på sol och D-vitamin? Kylan som skickar signaler till hjärnan om att det bästa nog vore att gå i ide i alla fall. Bloggandet har blivit lidande på grund av detta och studierna. Tur att Leo fick en välförtjänt lugn skolstart med korta dagar och inga läxor.
Så här ser det ut på vår läsfront:
Leo läser första delen, Gregs bravader i serien Dagbok för alla mina fans. Skriven och tecknad av Jeff Kinney. Leo inte bara läser den, han går omkring med den hela dagarna i väntan på att få en chans att läsa. Det här är verkligen en bokserie för skolbarn som vi rekommenderar. Än mer om det är barn som inte är så läsvana, de lär fastna för Greg. Här har vi skrivit om serien tidigare.
Själv läser jag Jellicoe road av Melina Marchetta. Jag läser i flera recensioner av boken att det är något svår att ta sig in i handlingen och att en del lagt den på hyllan efter några sidor. Men efter det ska den vara enormt läsvärd och kanske en av de bästa ungdomsböckerna genom tiderna. Jag har tagit mig förbi dessa sidor nu, det måste jag ha gjort för boken är begriplig och väldigt bra. Boken har ett omfångsrikt språk och blir aldrig konstgjord utan är så ärligt generös som jag vill att ungdomsböcker ska få vara. Den här bokens författare tar sin läsare på allvar när hon förmedlar sin berättelse.
Sedan har vi en ny gemensam favorit. Boken som ligger framme och bläddras i av alla som kommer hit. Märkligt att ingen försökt smuggla den med sig än. William Joyce bok Morris Lessmore och de fantastiska flygande böckerna. En bilderbok som förtjänar en alldeles egen presentation här på bloggen snart. Väldigt snart, för nu får det vara slut på detta segande. Ett nytt år med massor av ny läsning.
En till julklappsbok. Barbros bästa är en samlingsvolym över flera av Barbro Lindgrens berättelser. Här finner vi Mamman och den vilda bebin, Nöff Nöff Benny, Loranga, Masarin och Dartangjang, och Titta, Max grav! och fler ändå. En riktig skatt alltså. Jag kan faktiskt bara komma på en enda nackdel med sådana här samlingsverk och det är att de är ganska tunga. Jag gillar att läsa bilderböcker som är stora till ytan men ändå lätta att hålla i. Det är inte den här. Men jag lovar att innehållet uppväger. Några av illustrationerna är helt nya för denna utgivning, bland annat Lena Sjöbergs underbara illustration till Tänk alla miljoner år…
Björnens sång av Benjamin Chaud är en STOR bok som tar hela famnen när den läses. Det var inte alls planerat att den skulle shoppas idag och läsas som kvällssaga men, Oj vad bra den är! Jag har läst att det finns synpunkter på att den skulle vara för stor och otymplig. Både jag och Leo var dock överens om att boken skulle kunna vara ännu större. Det är illustrationerna som gör boken och de upptar hela sidorna, texten är förpassad längst ner på sidan. Det tar tid att läsa denna bok för på varje sida måste vi hitta Lilla björn och biet. Det är nämligen som så att Lilla björn vaknade upp i idet och börjar jaga ett surrande bi. “Där det finns bin finns det honung” tänker Lilla björn. Nu rusar Lilla björn genom skogen ut i staden och upp på taken för att hamna på Operan. Pappa björn rusar efter förskräckt över att inte hitta sin Lilla björn. Det blir sång och fart och till slut finner de sin plats. Texten är len och faller helt naturligt avskalad och låter bilderna tala (förutom ett stavfel som retar mig en del). Min enda tanke nu är att jag skulle vilja tapetsera ett helt rum med dessa bilder och bara står och iaktta och njuta. Mina favorituppslag måste vara andra uppslaget där de springer genom skogen bland djur och vettskrämda skogshuggare. Samt uppslaget från Operans foajé, där hör jag sorlet och känner lukterna från baren och garderoben. Och nu, vad det gäller formatet, sätt den på en tavellist på väggen. Göm den inte i en bokhylla (där den ändå knappt får plats). Den här boken ska njutas och stå framme.
Det underbara trädet av Ulf Löfgren är en älskad bilderbok sedan 1969. Nu finns den i nytryck och ytterligare en generation får chans att fantisera sig upp i det höga frodiga trädet. Korghissen med den röda sammetsstolen som är oemotståndlig. Klart man måste gå in för att provsitta den. Då far man upp i trädet och det tar många dar och många nätter, men man kommer inte bli hungrig. Tänk att få fantisera om det lilla huset uppe i trädstammen där det finns en härlig säng och köttbullar på bordet. Att få skotta snö på vintern och njuta av solnedgången från en gren. Att få uppleva röda dagar, blå dagar och att gå igenom årstiderna och mata blå fåglar på våren.
Ni hör att jag älskar den här boken och för mig är det nostalgi, jag älskade den redan på 70-talet när jag var litet barn med stor fantasi. Ikväll läste jag den för Leo och han var lika förtjust som jag. För det är svårt att motstå de underbara bilderna i denna bok. I slutet av boken finns en liten beskrivning över Ulf Löfgrens sätt att skriva och det beskrivs som att han skrev med humor, värme och lite lätt skruvat. Så är det jag uppfattar det också, lite lätt skruvat, så det blir alldeles så där underbart fantasifullt.
Jag och Leo var på biblioteket och hämtade reserverade böcker och passade på att kika lite i hyllorna trots att vi har många olästa böcker hemma som vi vill läsa och inte hinner med. Leo hittade Kungskatastrofen av Ingelin Angerborn och jag hittade Sagan om den lilla farbrorn. Vi lånade båda och väl hemma så bad jag Leo läsa högt för mig. Han läser högt varje vardag ur sin läsebok från skolan men det är inget han är jätteförtjust i och det beror till stor del på att boken inte är självvald och rätt tråkig, enligt honom. Men jag bad honom läsa högt och talade om att jag faktiskt också gillar att få en saga läst för mig och så är det faktiskt. Han läste med inlevelse och levererade en en läsupplevelse som han såg att jag uppskattade. Jag tänker att en hel del med barns läsning sker med måsten och genom vuxnas krav. Läsning ska vara roligt och givande för att man ska vilja utvecklas hela tiden. Varför ska man frivilligt välja en svårare bok som ger utmaning om det hela tiden är ett måste? När Leo nu inte är jätteförtjust i att läsa ur sin läsebok så vill jag ändå väcka intresset för berättandet i honom. Att läsa högt är att berätta något och ha någon som lyssnar intresserat på det som sägs. Det ger läsningen ett syfte och en mening. Det sporrar, tror jag. Många läser för sina småsyskon och jag har sett kompisar sitta och läsa högt för varandra inne i soffan på biblioteket. Det är läsglädje. Låt barnen läsa för er och välj en bok som ni tycker mycket om. Eller passa på att återupptäcka era gamla barnböcker ni hade när ni var små.
Ja, och så lite om boken…
Sagan om den lilla farbrorn är en hoppfull men i början lite dyster berättelse om en ensam farbror. Han får sällskap av en hund och njuter av detta. De andra människorna runt om honom retar honom och sätter krokben men när hunden upptäcker detta så försvarar hunden sin lilla farbror. Efter ett tag kommer ett barn och hunden känner barnet som sin matte och följer med. Lilla farbrorn blir maktlöst deprimerad och vandrar runt i skogen och sörjer. Men på trappan sitter hunden och barnet i sju dagar och väntar på farbrorn. Det här är en bok där text och bilder går i sådan fullständig harmoni. Bilderna förmedlar så mycket känslor till texten och texten är som poesi och så självklar att man bara vill ha mer.
Låna Sagan om den lilla farbrorn på biblioteket eller köp den på Adlibris eller Bokus
I dagarna släpps Mamma borta av Chris Haughton på svenska, översättning av Gunilla Halkjaer Olofsson. Engelska originaltiteln är A bit lost, vilket jag tycker är en så skön titel. För det är precis den känslan jag får i boken, ugglan är lite borta, inte så väldigt mycket borta för det är ingen större fara och inga tårar. Saknad och längtan och lite äventyr snarare. Första uppslaget visar ugglemamman med ugglebarn som tippar lite väl mycket åt sidan. Vi förstår vad som ska hända och mycket riktigt när vi vänder på halvbladet så trillar och studsar ugglebarnet ur boet. “Boink… Boink… BOINK!” rakt på näbben ner i den stora skogen, iakttagen av de andra mycket större djuren. Nu guidas ugglebarnet runt av en ekorre som vill så väl men det blir en lång vandring och många möten innan mamman återfinnes.
Har ni hört den förut? Jo, den är väldigt lik Var är mamma? av Julia Donaldson som handlar om en liten apunge som tappat bort sin mamma och på samma sätt går från uppslag till uppslag där barnet möter andra djur som inte alls är mamman. Apungen får hjälp av en fjäril och texten i den boken är på rim, det är inte Mamma borta. Här är texten kort och avskalad och stilfull på ett sätt som går ihop med illustrationerna. Jag kan inte tro annat än att Chris Haughton har influerats av Var är mamma? men det är inte mer än så. Temat är samma, barn söker mamma. Upplägget liknar med ett djur på varje sida. Men resten skiljer sig åt och bägge böckerna är toppenbra i våra ögon. Denna ugglebok har bilder som är härligt retro och enkla men ändå geniala. På uppslaget där ekorren visar en jättestor Björn och säger “Här! Här är din mamma!” så står lilla ugglan nära ekorren och de är så små jämfört med den stora gröna! björnen. Så enkelt avskalat och vit bakgrund så att figurerna framhävs. När de rör sig genom skogen är hela sidan färgfull och himlen är grön, träden röda och marken är blå OCH det funkar utmärkt. På slutet händer något vi känner igen, men nu är himlen orange. Kanske ska vi ta en vända till? Lilla ugglan var är du?
Vilken bok! Låna och läs! Det är Tiger och Milous mamma som försvinner rakt ner i avloppet. Milou ger sig efter henne. Mammorna är mest tråkiga och läser tidningen. En dag när mamma ska läsa tidningen så plums for hon iväg.
