Jag har kikat i Svensk bokhandels höstkatalog och blev nyfiken på flera av böckerna. Här nedan är ett urval på de böcker som jag kommer att försöka bevaka lite extra (läs: som jag vill läsa NUUU). Klicka på textlänken på boken du vill läsa mer om.
Emma Adbåge är en av sveriges bilderboksstjärnor. Så är det och det med rätta. När hennes “Gropen” släpptes så var vi många som jublade över tonen i boken och barnens revansch över de vuxnas missriktade oro. Leken vinner och barnen utvecklas genom sin fria lek, behöver barnen en grop så skaffar de sig en grop (förhoppningsvis). I Adbåges nya bilderbok så är barnen med och berättar som ett “Vi i byn” men de har ingen större påverkan och de älskar naturen lika mycket som de stora. Barnen är också sida vid sida med de vuxna när naturen inte älskas av någon. Som när det kommer för lite snö för att åka pulka och sedan när det kommer för mycket snö så att alla måste skotta hela dagen. Människorna i byn får kämpa hårt för att älska naturen som de förstör allt eftersom de “njuter”. De använder vatten i mängder och njuter av poolen och isbitar och vattnar fula tagetes men när det inte regnar så torkar brunnen och asfalten hettar, trädet som skulle ge skugga är nedhugget för det lövade något fruktansvärt i höstas. Allt människorna gör ger konsekvenser men byborna fortsätter ändå att bete sig irrationellt, de säger att de älskar naturen men vill tämja den och när den torra tagetesrabatten brinner upp så visar Adbåge detta med bilder som vi kan jämföra med bilderna vi i dagarna har sett från San Francisco, orange himmel och ett mörker.
“Den (naturen) blinkar och brinner och dånar och slår. Och nu gör den sönder staketet vid sjökanten också. Och grenar går av och det flyger frozen bananas och asfalt och skit.”
Därefter ropar alla naturälskare – Jävla natur! och börja prata kostnader. Men naturen pratar inte det ekonomiska språket och på sista uppslaget så är det TYST. Det enda som finns kvar från den klimatkatastrof som vi följt är lite rök från ett nyponris, asfalten runt husen och den nedsågade linden, men naturen står kvar. Här får läsaren åter igen en presentation av byn, men nu ser vi bara natur och inga människor varken i bild eller text.
Emma Adbåge har skrivit en dystopi för de allra minsta. Det är så modigt att jag får gåshud varje gång jag vänder sida. Det här har varit Gro Dahles och Svein Nyhus bilderboksmarknad tidigare, svåra ämnen med ett tilltal direkt till den unga läsaren. Det märks att Emma Adbåge har inspirerats av deras verk då vi känner igen de vuxnas kroppar från Nyhus vuxengestalter. Stora bullriga kroppar med små huvuden medan barnen är avbildade proportionerligt. Adbåge lämnar egentligen inget hopp för människan. Fortsätter vi att “älska” naturen på detta sätt så finns naturen kvar men inte människan, stor som liten.
Systern från havet av Ulf Stark och Stina Wirsén är en marionetteater som sedan blev en bilderbok.
Åren 1939-1945 kom krigsbarn till Sverige från Finland. Barn som organiserat fick färdas över Östersjön utan sina föräldrar, ovissa om vad som väntade dem i Sverige. Traumatiskt och hemskt för dessa barn och märkligt och oförklarligt för de svenska barn som fanns på plats här i trygga Sverige. Ulf Stark och Stina Wirsén beskriver två av dessa barns möte och alla de känslor och den förvirring som råder i barnens tankar. De beskriver det på ett fantastiskt fint och hjärtslitande sätt. Det är en vänskap som växer fram mellan dessa barn, men den är långt ifrån självklar och de har mil emellan varandras själar och beröringspunkterna är som små elstötar där man som åskådare bara hoppas att de inte skadar varandra mer. Det är en stark berättelse, vacker och ärlig.
När vi läser om Sirkka som kommer från Finland och om Margareta som tar emot henne i Sverige så slås vi av att berättelsen är tidlös. Det hände då, och det händer än idag. Ensamkommande barn som kommer till Sverige efter att ha flytt sina krigshärjade länder och tvingats lämna sina föräldrar och den tryggheten som en gång fanns. Här finns känslorna som dessa barn bär på och det är omöjligt att lägga ifrån sig denna bok oberörd.
Lova mig också att ta upp denna bok för de lite större barnen. För det är inte alls så att Systern från havet enbart är för de minsta just för att det är en bilderbok. Den här boken rör alla åldrar och läses med stor behållning för alla i familjen, förskolan, skolan, fritids och i riksdagshuset.
Så här skriver BonnierCarlsen om Systern från havet:
Sirkka måste resa ensam över havet till några hon inte känner. I det nya landet bor Margareta. Mellan flickorna växer sakta en okuvlig vänskap fram. Ulf Starks berättelse är gripande och symbolladdad. Stina Wirséns akvareller flödar av stämningar och färg. En bilderbok som inte lämnar någon oberörd!
Margareta ska få någon att leka med säger hennes föräldrar. Det ska bli en överraskning. I tysthet hoppas Margareta att hon ska få en hund. Å, vad hon längtar! Men istället är det Sirkka som kommer. Föräldrarna har bestämt att Sirkka ska bo hos dem medan kriget i världen pågår.
På kvällen ligger Sirkka i Margaretas rum och kramar sin tyghund. Hon luktar på näsduken som doftar mamma och tittar på familjefotot.I skuggan av kriget och de vuxna utvecklas sakta flickornas vänskap, som inte alls är självklar, och därför blir den dyrbaraste.
Ursprungligen är berättelsen skriven för teatern. Stina Wirsén har gjort dockorna till den hyllade dockteaterföreställningen på Marionetteatern i Stockholm.
Detta blogginlägg har tidigare publicerats på Lillabus.se Apr 15, 2015. Eftersom det är ett högaktuellt ämne så vill vi gärna tipsa om boken igen.
Boken finns på Adlibris och Bokus och säkerligen på ett bibliotek nära dig
Här är två av våra favoritbilderböcker för tillfället. Bockarna Bruse på badhuset och Bockarna Bruse kommer igen av Bjørn F. Rørvik & Gry Moursund. I översättning av Pija Lindenbaum.
Bockarna Bruse kommer igen är boken vi får först. Leo vinner den i en tävling med en härlig tygkasse till. Det första vi fastnar vid är naturligtvis Gry Moursunds illustrationer och jag tänker: vad rörigt och lite larvigt. Det retar mig att det är så barnsligt. Medan jag lägger undan boken så bearbetar mitt inre bokjag mina fördomar och nästa gång jag plockar upp boken så ser jag det som jag missade först. Bilderna är suveräna, komiska, detaljerade, berättande, färgglada. Allt finns där tillsammans med det barnsliga. Perspektiven med det lilla och det stora, skuggor som förhöjer och all denna rörelse. Det är då jag upptäcker att hela boken är briljant och det kräver sin konstnär att kunna plocka upp en gammal smått träig saga som alla har hört och göra något helt nytt av den med hög igenkänningsfaktor.
Vi beställer genast Bockarna Bruse i badhuset och ska ni välja bara en av dessa två böcker, välj badhuset. Trollet är den skönaste bokkaraktär jag stött på någonsin och Gry Moursund har använt bildkonstens alla regler och undantag för att låta trollet ta den plats som troll faktiskt förtjänar i en saga. Och de är i ett badhus. Hur mycket bättre och tokigare kan det bli i ett barns värld? Inte mycket. Här hemma läste två tioåringar den högt för varandra och de skrattade så de tjöt åt varandras sätt att förvränga sina röster och ge karaktärerna liv. Spar inte boken till de minsta, läs den hela familjen.
Så här skrev: Lotta Olsson på DN, Bokhora, mer DN.
Årets första bilderbok 2015 på “Lillabus läser” blir:
Min egen lilla liten av Ulf Stark och Linda Bondestam.
Ensamhet och längtan är de två stora teman vi möter i denna underbara lilla bilderbok. Den är 22*16 cm och det känns till en början litet men det liggande formatet ger boken en bra ram för berättelsen. Uppslagen är liggande med ett få briljanta undantag där läsaren får vrida boken upprätt. Vid ett tillfälle så bär Varelsen Gnistan uppför ett högt berg som blir hela 44 cm högt trots den lilla bilderboken.
Berättelsen inleds med att vi får möta Varelsen som inte tål solljus, hon dör faktiskt om hon utsätts för ljusets strålar. Detta gör henne till en nattvarelse och därmed ensam. Hon drömmer om någon att prata med och har en längtan som gör att hon ibland tappar fattningen helt och släpper ut alla olika känslor man kan tänka sig. Hon tittar efter månen och försöker fånga en kram i månens ljus som reflekteras i vattnet. Men då går den sönder “i tusen blänk”.
Språket är vackert och jag känner Varelsens melankoliska stämning. Det är inte svårt att fatta tycke för Varelsen.
En morgon kommer en solgnista in i grottan där Varelsen bor. Den irrar runt och är lite stressad över att den bara kommer leva en enda dag. Gnistan blir hemskt skrämd av Varelsen men de blir snabbt lugna och nyfikna på varandra. Gnistan hör till solen och Varelsen till månen, det är inte lätt för Varelsen att inte råka i svartsjuka.
Bilderna på uppslagen är magiska och skiftar i rätt mörka vackra färger som Gnistan berättar om för Varelsen som bara är van vid det svarta och gråa i natten. Varelsen berättar för solgnistan om natten och månen och sjunger för Gnistan. Till slut får de ta farväl men Varelsen har fått färger i sig som Gnistan tänt i henne och solens värme finner hon i en äggformad sten, som hon tar med sig hem till grottan.
Att få vara tillsammans och älskad och behövd. Att få någon annans ord som bor kvar inne i sig när det är mörkt. Det är inte för mycket att be om. Älskade lilla Varelse vad jag skulle vilja ta hand om dig.
