Lillabus läser

Aron Landahls bok Alla äter alla möjliggör den mysrysliga bekantskapen med naturens mörkaste sidor. I den godmodiga mysrysaren Dropp dropp dropp följs blodfärgade droppar över golvet, för att mot slutet upptäcka att det var utspilld sylt. Redan där var han ute efter att få läsaren att rysa. Han har även illustrerat Barbro Lindgrens Titta Rödluvan och Titta Lill- Hans.
Alla äter alla är kategoriserad som en faktabok men språket är kort, humoristiskt och klargörande poetiskt. Bilderna för tankarna till skolplanscher med dramatiska poser och dova färger i brunt, grönt och blått. Djuren ser ut som hämtade från ett samarbete mellan Naturhistoriska museet och Nationalmuseums utställning “Barockens djur visad i bilder av Jean-Baptiste Oudry”. Naturligtvis har denna utställning aldrig funnits, men om den hade gjort det hade djuren visats så naturalistiskt gotiskt som Arons djurbilder är.

Döden är ofrånkomlig, måste de allra yngsta få veta det? Naturligtvis, barns frågor om döden är outtömliga. Valet står mellan den existentiellt filosofiska vägen och livets mening, sorg och saknad. Eller att gå rakt på den biologiska förklaringsmodellen om livets kretslopp där naturen är bestialisk och alla äter alla, vilket också är titeln på Aron Landahls senaste bilderbok där djur äter andra djur.
Det är dödligt fascinerande, men det är väldigt naturligt. Naturen, det oförfalskade och döden tenderar att fascinera förskolebarn. På förskolegården kan en padda locka till sig en hel barngrupp där barnen står med vidöppna munnar och observerar när paddans bröst höjer och sänker sig. Tänk om en snok ringlade fram, dess gapande käkar sluter sig runt paddan och kampen pågår i flera minuter. Nu pratar vi naturupplevelser utöver blåbärsplockning och stensamlande.

Det är inte de vardagliga små söta djuren som möter döden men den vitlöksdoftande snoken, sälen som kvävs till döds av en trut för att möta sitt öde och bli uppäten av skorven. Vi vandrar genom kretsloppet tills vi möter det lite halvt deformerade lodjuret och allt knyts ihop av en mygga som mättas av blod.

När förskolebarnen möter naturens nyckelpigor och vandrar i skogsgläntor med betande rådjur väcks en framtida biolog eller entomolog. Aron Landahls bok skapar ett intresse för naturens mer gotiska sida och för litteratur som vågar kittla barnens intellekt. Är det inte så att vägen till den stora litteraturen går genom döden och genom andra stora komplexa existentiella frågor? Det är i litteraturen vi kan söka svaret på frågan om livet och döden, oavsett ålder.

Katharina Törnqvist, bibliotekarie

Efter att ha sett första avsnittet av programmet Våra barns hemliga liv på svtplay.se så kryper det av obehag i hela mig. Jag väljer att direkt skriva ett inlägg på Instagram som löd så här:

Nej, det här var inte ett fräscht program. Att med kameror iaktta barns reaktioner när de får hantera känslor utan vuxen inblandning må vara etiskt ok, kanske… om man sträcker det till det yttersta. Men när de vuxna lägger sig i och delar ut matsäck till alla barn utom två , och därefter sitter helt tysta och inväntar de andra barnens reaktioner så tycker jag att det är helt stört. När samma barn senare havererar över en vit flirtkula när de ”leker i skogen” ses det som en enskild händelse och inte som en fördröjd reaktion från lunchen. Ingen psykolog, inte ens bakom kameran med hörlurar skulle dra den slutsatsen. Förenklat och fördummande. Dessutom ska det sändas som någon typ av dokumentärunderhållning. Låt barnen binda förskollärare vid ett träd, ta kamerateamet som gisslan och leka Flugornas herre så att vi kan se hur psykologerna förfasas över barnens djuriska instinkter. Då pratar vi underhållning!

Lite i affekt, det får jag tillstå, men känslan är den som direkt kommer efter att ha sett första avsnittet. Det kom in kommentarer under inlägget på instagram med frågor som ”Är det lagligt att utsätta barn för detta?” och någon menar att det inte var ett särskilt genomtänkt program, en kräkemoji får tala för en av de kritiska rösterna. En kommentar är dock positiv till innehållet och menar att det visserligen ”…skriker inombords…” hos henne men vidare menar hon att, ”…det var aldrig någon reell fara. Och det är inte farligt att uppleva negativa känslor.”. Det är det säkert inte för de allra flesta, för en del är det negativa känslor som får en att bli självdestruktiv i framtiden. Mycket handlar om trygga grundförutsättningar och självkänsla. Jag är ju av den åsikten att vi alla förr eller senare får uppleva negativa känslor med råge, så att utsätta varandra för det medvetet och fullständigt i onödan är mobbing.

Gunilla Brodrej är en av de som publicerat kritik mot tv-serien. Hon skriver så här i Expressen:

Vi kan ju pröva med vanmakten. Det vill säga den upplevelse av total maktlöshet som dessa barn försätts i. Du får ingen mat, men alla andra får. Du blöder, men du får ingen hjälp. Istället får du bli ledsen, utstirrad av barn du inte känner, filmad och offentliggjord.

Lisa Magnusson kommenterar i DN att det hela är ”Intressant TV som är integritetskränkande. Hon menar att meningen med serien har varit att ”verkligen se barnen” men att det leder till avhumanisering.

Det är inte bara journalister som har haft det goda omdömet att protestera mot vad barnen utsätts för i programmet. Tolv forskare vid barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen på Stockholms universitet har skrivit en debattartikel publicerad på kultursidorna i DN. De menar att:

Programmets syfte sägs vara att få tittaren ”att förstå vad som sker i barnens värld” men resultatet är snarare ett ”Expedition Robinson” i en förskoleliknande miljö där barnen i tv-underhållningens namn utsätts för djupt integritetskränkande behandling.

De tolv som har skrivit under dokumentet påpekar också att Lars Klintwall Högberg och Malin Bergström presenteras som forskare trots att de här agerar i ett underhållningsprogram snarare är i en forskningskontext, och bekräftar det jag hävdade tidigare att denna programidé aldrig skulle klara en etisk prövning inför ett forskningsprojekt. De hävdar också att barnen inte har en möjlighet att kunna protestera mot det experiment de utsätts för. Visst har vårdnadshavare skrivit på varje papper som har räckts fram men barnkonventionen har säkerligen inte stått i fokus.

Så varför skriver jag den här texten nu och inte bara nöjer mig med det jag la ut på instagram? En förälder kontaktade mig via DM och bad mig ta bort ”bilden på hennes dotter”. Hon menade vidare att hon inte ville ha sin dotters bild i ”snedvridna sammanhang”. Det är alltså inte bilden som är det stora problemet eftersom föräldern här inte har några problem med att exponera sin dotter i programmet. Problemet är kritiken mot programmet. Först skickar jag iväg ett mejl för att höra med SVT huruvida jag har rätt att använda bilden. De skriver så här på sin webbsida:

SVT vill gärna att publiken pratar om vårt innehåll och tar del av vårt utbud. vi bejakar att länkar till SVT Play sprids. Däremot får andra inte publicera programinnehåll som SVT (eller andra, vilket kan vara fallet för stillbilder och musik) äger rättigheterna till.

Men vem är jag om jag hävdar min rätt att visa en bild på flera barn som inte har kunnat ge sitt medgivande att vara med i programmet och sedan vidare i Sociala medier? Naturligtvis tar jag bort bilden och låter denna text stå för vad jag tycker om programmet.

Fler kommentarer om programmet: ETC, P1 Kultur, SVT-chefen svarar på Expressen, Loppi, Psykologtidningen, Dagens samhälle, Minibladet.se, Förskolan i Fokus

BTJs digitala listor fungerar idag som en överblick över nysläppta böcker med lektörsomdömen. Dessa står som riktlinjer för inköp av media till folkbibliotek och en del skolbibliotek. Nu kommer det rapporter om att dessa anses vara för dyra och bland annat Göteborgs kommun ska ha avslutat sin prenumeration på listorna. I en facebookgrupp ställs frågan om var nu bibliotekarierna sköter sin omvärldsbevakning av ny litteratur. Svaren blir genom förlagens utskick samt kataloger och på sociala medier med bland annat bokbloggare samt bokinstagrammare. Är det här ett problem? Jag säger inte att bibliotekarier inte har förmågan att kunna urskilja vilka börckker som kvalitetsmässigt borde köpas in till biblioteken, men får de tiden att göra det. En annan sak att ha i tanken är att bibliotekarier inte automatiskt är litteraturvetare och att en bibliotekarie inte får exemplar av allt nytt som hen sitter och läser igenom. För de mindre förlagen är BTJ-listan den möjlighet att komma igenom de större förlagens brus. Och de författare som ges ut på större förlag men inte prioriteras till stora marknadsföringskampanjer drunknar även de i bruset.

BTJs digitala listor fungerar idag som en överblick över nysläppta böcker med lektörsomdömen. Dessa står som riktlinjer för inköp av media till folkbibliotek och en del skolbibliotek. Det innebär kortfattat att flera gånger om året så släpper BTJ en sammanställning av ny litteratur som finns att beställa och de har knutit en kort recension av boken med ett betyg på 1-5.

Nu kommer det rapporter om att dessa anses vara för dyra och bland annat Göteborgs kommun ska ha avslutat sin prenumeration på listorna. I en facebookgrupp ställs frågan om var nu bibliotekarierna sköter sin omvärldsbevakning av ny litteratur. Svaren på den frågan blir att omvärldsbevakning sker genom förlagens utskick samt kataloger och på sociala medier med bland annat bokbloggare samt bokinstagrammares recensioner och boktips.

Är det här ett problem? Jag säger inte att bibliotekarier inte har förmågan att kunna urskilja vilka böcker som kvalitetsmässigt borde köpas in till biblioteken, men får de tiden att göra det? En annan sak att ha i tanken är att bibliotekarier inte automatiskt är litteraturvetare och att en bibliotekarie inte har tillgång till att läsa allt nytt som hen vill beställa till biblioteket. Har biblioteket då en begränsande budget så måste det till ett urval vid inköp. För de mindre förlagen är BTJ-listan den möjlighet de har att komma igenom de större förlagens brus.

Så hur ser makten ut hos förlagen då de säljer in sina böcker för inköp hos biblioteken? Stor naturligtvis, Bonniers media har även ett biblioteksblad speciellt för biblioteken där de marknadsförs nya titlar som förlaget anser passar för inköp. Bokbloggare och Bokstagrammare presenterar ofta samma titlar vid samma tid och det står klart att förlagen har placerat böckerna där genom recensionsexemplar till bloggarna. Etablerad media som våra stora dagstidningar och kulturprogrammen på TV ratar ofta barnlitteratur och litteraturkritiker får inte i närheten av det utrymme som krävs för att kunna rapportera om god litteratur.

Mina funderingar är om detta tas i beaktan av biblioteken när beslut om att säga upp btj-listorna sker. Trodde ansvariga för upphandlingen av inköp utav litteratur till folkbiblioteken att Adlibris som har det stora biblioteksavtalet skulle trolla fram samma kompetens och lektörer och erbjuda egna listor? Bokhandeln skakas nu av att Amazon etablerar sig på svenska marknaden men redan idag är marknaden skev vad det gäller litteraturinköp till bibliotek i många kommuner.