Vandraren utan ansikte
Det regnade ute och tiden gick så där sävligt långsamt. Molnen gjorde himlen alldeles mörk och åskan mullrade långt borta. Då ställer jag frågan. Vill ni att jag ska läsa lite skräckberättelser för er? Jaaaaa, blir svaret. Två killar, den ena nio år och den andra 11år drar fram dynor och lägger sig tillrätta på golvet. Jag väljer Det övergivna nöjesfältet, den sista novellen i Andreas Palmaers nya bok Vandraren utan ansikte, skräckhistorier för orädda. Så orädda verkade de i och för sig inte vara. Det var knäpptyst och deras miner visade att de förväntade sig något utöver det vanliga.
Det är lite svårt att läsa skräck för barn. Det som vissa elvaåringar kan tycka är lagom mys-rysigt kan andra uppfatta som urtråkigt. Den här boken är lite mer läskig än mys-rysig. Den ger kalla kårar och Palmaer skriver verkligen för att skrämmas. Det är god litteratur som inte skriver någon på näsan, så kan vi kanske säga det.
Novellen som jag valde ut handlar om Lovisa, Attila och jagberättaren som vi inte får något namn på. De är Urban-explorers, inte så vidare lyckade sådana. De längtar efter den ultimata platsen att utforska och filma för att lägga upp på ett forum på nätet. Jagberättaren har sett en film på nätet. Den låg ute mycket kort tid men som tur är så laddade han ner den till sin dator innan den försvann. Filmen visar en grupp explorers som tagit sig in på ett nöjesfält som byggdes på 70-talet men aldrig togs i bruk. De bestämmer sig självklart för att ta sig dit med koordinaterna som visas sist i filmen. Men varför togs nöjesfältet aldrig i bruk? Och varför togs filmen bort från nätet?
Mycket bra, mycket krypig och kallkårig. Ingen mysrysare här inte.
Andra som skrivit om Vandraren utan ansikte:
Boken finns att köpa här och här. Den finns säkerligen att låna på ditt närmaste bibliotek.