Jag har kikat i Svensk bokhandels höstkatalog och blev nyfiken på flera av böckerna. Här nedan är ett urval på de böcker som jag kommer att försöka bevaka lite extra (läs: som jag vill läsa NUUU). Klicka på textlänken på boken du vill läsa mer om.
Skarven av Sara Lövestam är en sommarberättelse förlagd till en ö med sommargäster. Där spenderar tre stycken barn en sommar tillsammans på en ö. Johanna som alla kallar för Johan, Ludde som älskar deckarmysterier och den nya tjejen på ön, Olivia som har föräldrar som är helhispiga och tror att allt ont ska hända henne.
Det här är en bok som handlar om ett eventuellt mord som möjligtvis har begåtts för flera år sedan. De tre vill umgås och för att få ihop det så bestämmer de sig för att undersöka vad som verkligen hände. Egentligen är det bara Ludde som vill leka deckare och som finner det hela spännande. Både Johanna och Olivia har så mycket som tynger dem att de inte vet vad de vill göra egentligen. Däremot vet de verkligen vilka de VILL vara. Men alla är inte jättebra på att lyssna och om det är något de tre behöver egentligen så är det att bli hörda, och tagna på allvar.
Den stora behållningen av Sara Lövestams nya bok Skarven är inte jakten på mördaren på Skarvön. Det är ungdomarnas tankar och kamp med sin identitet och sina relationer till varandra men framförallt till sina föräldrar som är den stora behållningen. Vilken makalös gestaltning i en deckarbok skriven för barn. Det märks så väl att författaren tar sin målgrupp på fullt allvar. Det är så det värker i bröstet på mig hela tiden när jag läser om Johannas kamp och hennes analyser över varför hennes närmaste envisas med att inte förstå hennes situation, hennes liv och vem hon verkligen är. Deckargåtan är egentligen en sidohistoria som får lite för stort utrymme. Johanna, Olivia och Luddes känslor, tankar och kamp med att bara få vara sig själva är det som fångar mig och som får mig att sträckläsa boken, bara för att sedan direkt läsa om den en gång till. Det här är en bok som alla mellanåldersbarn borde få en chans att läsa. Jag önskar så att den kommer finnas som klassuppsättning på vartenda skolbibliotek.
Skarven finns att köpa här och här
Cressida Cowells bokserie om Hicke Hiskelig Halvulk III är en fullkomlig succé här hemma. Ljudböckerna inlästa av Robert Gustafsson är stora favoriter och lyssnas på om och om igen.
Här nedan följer en Hicke Hiskelig-recension skriven av Leo och David, 10 år.
Man kan läsa böckerna som vanliga pappersböcker och lyssna på dem som ljudböcker.Karaktärerna är Hicke Hiskelig Halvulk den III, Fiskfot, Kamikatzi, Tryggvold den väldige, Snorpär Snorslödder, Alvin den bedräglige, Storbystade Berta, Råbert Rådbråke, Tandlöse, Eldsflamma, Terrorkossan, Stormvinge och några fler.
Hicke är tanig, rödhårig och kan prata med drakar. Han är son till Tryggvold den väldige, de håriga huliganernas hövding. Fiskfot är tanig och har astma och många andra sjukdomar. Han kan inte prata med drakar och är Hickes kompis. Kamikatzi är dotter till storbystade Berta. Hon är en bra svärdfäktare och vän till hicke. Hon är modig men kan inte prata med drakar.
I böckerna händer det katastrofer och Hicke och hans kompisar Fiskfot och Kamikatzi måste ut på äventyr och försöka rädda övärlden. (Övärlden är där dom bor.)
Vi rekommenderar böckerna för barn från 7 år till 14 år som tycker om spänning, roligheter, äventyr och fantasy.
Vi tyckte dom var bra för dom var spännande, äventyrliga och det hände knasiga saker i dom. Dom var spännande när dom delvis kämpade mot stora farliga drakar. Dom var äventyrliga när när dom skulle flyga eller åka iväg på uppdrag och resor för att rädda övärlden. Den var rolig när man fick lära sig drakarnas uråldriga språk.
Jag kan bara hålla med recensenterna ovan. Böckerna är underhållande. Robert Gustafsson läser med sådan inlevelse att det snarare handlar om en inre teaterupplevelse än en ljudbok. Varje karaktär får sin egen röst av rösternas mästare
Pax-dag 24 April i Mariefred
Då släpps de efterlängtade delarna tre och fyra i Pax-serien, Mylingen och Bjäran. Myling är de flesta av oss smått bekanta med om vi har läst vår Emil i Lönneberga, men vad tusan är en Bjära? Jag gissar att vi får svaret på den frågan när vi kastar oss över böckerna.
Vad kommer att ske på torget och Mariefreds bibliotek denna dag? Signering av Åsa Larsson, Ingela Korsell och Henrik Jonsson. Henrik har även en utställning av originalillustrationer från Pax-serien inne på biblioteket. Där kommer det även hänga teckningar gjorda av skolelever på Mariefreds skola och Gripsholmsskolan. Pins-verkstad och tipsrunda är andra saker vi kommer kunna roa oss med denna dag. Tid 12.30 – 17.00 (fortsatt signering till 18.00 inne på Mariefreds bokhandel).
Läs vad vi tidigare har skrivit om Pax här på Lillabus läser:
Paxböckerna ges ut av BonnierCarlsen och kan köpas på Adlibris (Mylingen, Bjäran), Bokus (Mylingen, Bjäran)
Supernova, kaninjakten och en fullständigt livsfarlig farbror (är hela bokens titel) av Åsa Öhnell och Erika Dobbertin
Det här är en väldigt
charmig berättelse om Märta som har tråkigt och dessutom råkar ut för något enormt pinsamt och därefter blir retad av några i klassen. Berättelsens riktiga stjärna är dock Nova, som kallar sig Supernova. Hon stormar in i Märtas liv med en inställning till livet som är helt ny för Märta. Hon löser situationen med retande klasskamrater. Kanske inte på ett sådant sätt som Märta är van vid men det gör att Märta blir otroligt fascinerad av Nova. Därefter kommer bokens absoluta höjdpunkt och hade det varit upp till mig så hade boken nog börjat här. Nova och Märta kunde ha träffats i lekparken eller på gården och sedan promenerat rakt in i den fullständigt livsfarliga farbrorns trädgård. Det som händer här och Novas argument för hennes goda gärning är så underbart att jag ler lång tid efter att ha läst klart. Novas charm bär hela boken och jag ser fram emot att få läsa fler böcker om henne.
Nova har en inställning som är helt makalöst härligt barnsligt logisk. Hon menar att trots att de själva är orsaken till att kaninerna rymde ut och att de fick jaga kaniner över hela gräsmattan så var det en god gärning. Visst var det deras fel MEN de fick ut farbrorn som fick sällskap och dessutom handlade de åt honom så han fick kakor till kaffet (även om nu Nova åt upp de flesta). Dessutom har hon rätt. Vi får veta att farbrorn är enormt glad och att han faktiskt gråter välbehövligt. Något han borde gjort för länge sedan.
Boken har 63 sidor med lättläst text och många illustrationer. Nybörjarläsaren får läsa tillsammans med en vuxen men den lite mer vane läsaren klarar att läsa den själv. Boken är uppbyggd med en spänning kring kring vad som ska hända härnäst och det ger ett driv i texten som gör det lätt att orka läsa.
En fundering som skaver lite är huruvida Novas och Märtas hudfärger hade behövts kommenterats alls. Det gör lite ont i mig när jag läser det eftersom det känns konstruerat. När Nova nu är muskulös och enormt stark och bär två killar under sina armar så är jag ganska övertygad om Märta tänkte på helt andra saker än att hon var ”blek och glåmig” och att Nova var ”…mörk, nästan svart i hyn.” Låt illustrationerna tala och låt barnen slippa jämföra hudfärg och hela tiden önska sig vara någon de inte är. Jag önskar så, att det snart finns barn i alla former representerade i barnböcker och att detta ska vara så naturligt att det inte ens kommenteras. Det är bara något som ska vara självklart. Just nu är jag kanske naiv men det är så jag vill ha det.
Stormskaparna av Jennifer E. Smith och illustrerad av Brett Hellquist
Originalets titel: Storm Makers
Översatt av Carina Jansson
Boken handlar om en tjej som heter Ruby och en pojke som heter Simon. De är Stormskapare men kan inte skapa något väder om de inte är tillsammans och använder sina krafter tillsammans. Det finns fler stormskapare. Otis och Daisy är också stormskapare. London är president i Stormskaparförbundet och han bestämmer att de ska göra oväder, tornados och sådant vid speciella dagar på året. Ruby såg Otis från fönstret när han hade varit och sovit i deras lada och andra gången hon mötte honom var vid vindkraftverket. Där pratade de lite och Otis berättade för Ruby att han var där för att hjälpa Simon med hans krafter. Ruby var förvånad och började undra om det verkligen kunde vara sant. Det hade hänt en massa konstiga saker. De träffade London då Ruby fick en lapp av Otis där det stod att de skulle möta Otis. Då cyklade Ruby och Simon dit till vindkraftverket men Otis var inte där och på vägen hem mötte de London. Då visade London en brand och en tornado och krävde att Simon skulle göra regn. Ruby och Simon är tvillingar och de mötte Daisy när de skulle in och byta däck på familjens bil. Otis, Daisy, Ruby och Simon försöker stoppa London från att göra en massa oväder. De vill rädda naturen. Samtidigt så är de lite oroliga över pengar och om de ska kunna bo kvar för pappas uppfinning skulle fungera.
Berättat av Leo
Ja ni ser ju själva. Stormskaparna är ett drama med magiska och vetenskapliga krafter mixade tillsammans med en stor portion relationsdrama. Det här var helt och hållet Leos val av högläsningsbok. Han kikade länge på den och var riktigt lässugen. Så när vi läst ut andra Harry Potterboken var det dags för ett uppehåll från Hogwarts och Stormskaparna fick ta plats. Leo är enormt nöjd med boken men har lite svårt att återberätta den. Jag kan tycka att den är spretig i temat väder. London som är den onde i boken vill använda sig av väderkatastrofer för att få människorna att ta miljöfrågor på allvar. Jag trodde ett tag att boken skulle spela lite på den stora klimatfrågan men så blir det aldrig. Otis och gänget jobbar för att driva iväg London och för att på så sätt få vädret stabilt igen. Så sensmoralen ”ta hand om jorden” uteblir och gör det hela lite platt. Kanske hade jag velat ha ännu mer magi? Det är intressant med kopplingar till Trollkarlen från Oz. Det finns små passager genom hela boken med hänvisningar och kopplingar. Bland annat så heter barnens hundar Oz och Toto.
Fler bokbloggar som skriver om stormskaparna:
Stormskaparna finns på Adlibris och Bokus och säkerligen på ett bibliotek nära dig
Anna Ehring har skrivit Här vill hundar inte bo, illustrerad av Lotta Geffenblad hennes hemsida finns här. Det är ett mästerverk i fråga att fånga en blivande sjuårings tankar och känslor. När Maria av misstag har sönder sin nyvunna kompis porslinsdocka så vet hon vad hon borde göra men inte förmår. Detta följer Maria genom hela boken och jag tror att alla kan relatera till de känslorna som bubblar i Maria.
Maria vill så gärna ha en hund, en egen hund. En hund som den som finns på Chaplin affischen hon har på sitt rum. Pappa och mamma separerar och Maria har nu sitt rum hos mamma och sover över hos pappa ibland. Han arbetar på ”Tolvan”, ett hem för gubbar som dricker för mycket. Maria är ofta där och hälsar på och följer med när gubbarna ska på semester. Gustav har en hund, Skoglund heter den och ser ut som en blandning mellan hund och gris.
Boken utspelar sig i en tid som skulle kunna vara författarens egen barndomstid(?). Hon bor i ett ”miljonområde” med flerfamiljshus med långa gångar som sträcker sig från hus till hus. Sammanlänkade i underjorden. Maria träffar Olof Palme då hon protesterar mot den orättvisa som drabbat hennes lillasyster Emma. ABBA är populära och likaså lackstövlar. Men allt 70/80-tal är väldigt nedtonat och de barn som läser boken nu alldeles säkert placerar den i nutid. Maria går sin 6-årsverksamhet på ”dagis” och idag går barnen sin 6-årsgrupp i skolan.
Boken är ett samhällsporträtt över en typisk förort i en större svensk stad och Marias familj är en skön skildring av en alldeles vanlig familj utifrån ett barns perspektiv.
Vi läste den som högläsningsbok och nog sörjde vi lite när den tog slut. Ni som inte läst den än, gör det. Den finns garanterat på ert bibliotek (annars lämnar ni inköpsförslag).
Ellen, Sorken och hemligheten och Ellen, Sorken och marsianen är två välskrivna superroliga böcker om två urknasiga ungar som har fantasi så de kan dela med sig. Leo skrattar och fnissar för fullt när han läser och han gillar verkligen berättelsens uppbyggnad och att det drar ut lite på berättelsen. Varje kapitel slutar så att han blir alldeles nyfiken och vill läsa vidare.
Ellen, Sorken och hemligheten
Ellen och Sorken är bästisar, grannar och de enda medlemmarna i Krumelurklubben – en klubb för dem som inte vill bli vuxna.
På en tråkig vuxenfest möter de Ellens mystiska släkting, Nelle 70 år, som säger sig veta hur man ska göra för att ”inte bli stor”.
Kan det verkligen stämma … Finns det en lösning på Krumelurklubbens funderingar? Ellen och Sorken måste få reda på om Nelle talar sanning.
Maria Frensborg debuterar med en varm och rolig vardagsberättelse som även innefattar avskyvärda stinkpinnar, kungliga små kaninskelett och ett livspaket som innehåller allt som gör livet värt att leva. /Bonnier Carlsen
Ellen, Sorken och marsianen
Glatt skriver Ellen och Sorken ”F” under fötterna, trycker fotsulorna mot varandra och inviger den nya spioneringsklubben ”Fjäderfötterna”. Deras hemliga spioneringschef X, som bor i London, ger order att medlemmarna ska leta reda på, och skicka hem, alla förklädda marsianer som vill ta över jorden. Ellen och Sorkens fantasi vet inga gränser, så kul är det! Men när de nyinflyttade grannarna råkar ut för tjejernas spioneringsiver (och rätt så otrevliga hemliga meddelanden) blir det inte riktigt så lattjo som ”Fjäderfötterna” tänkt sig.
Maria Frensborgs andra kapitelbok om vännerna Ellen och Sorken har även den ett varmt, humoristiskt tilltal. /Bonnier Carlsen
Jag gillar språket. Om jag inte visste att det var Maria Frensborg som skrivit böckerna så skulle jag har gissat på Astrid Lindgren. Det är stor respekt för barnet som mottagare av texten och ett språk som flyter, levande och utmanande. Det händer rätt ofta att vi läser bra böcker och till och med utmärkta barnböcker. Men det här är strålande böcker, faktiskt snäppet bättre än det mesta jag läst som är skrivet för den här målgruppen. Illustrerade av Tomas Nilsson, levande med massor av bus i blicken ser vi Ellen och Sorken.
Båda böckerna finns att låna på biblioteken som eböcker via elib.se
Vi lånade på biblioteket i Mariefred, finns säkert på era bibliotek (tipsa annars de här borde finnas i deras hyllor)
Glasbarnen av Kristina Ohlsson handlar om Billie och hennes mamma som bestämmer sig för att flytta från sitt hus till ett nytt i Åhus. Billies pappa är död och nu vill mamman bort från alla dåliga minnen och vill ha en nystart Billie är inte alls lika överförtjust över denna flytt och blir skeptisk till huset redan vid första träffen med mäklaren. De flyttar in och Billie upptäcker oförklarliga händelser som skrämmer henne. Alla tycks tro att hon menar att det spökar i huset, men hon säger bara att något är riktigt galet. Hon möter Alladin och tillsammans med en kompis från skolan vänder de ut och in på alla möjligheter för att finna en förklaring, och en förklaring får de, en märklig sådan.
Vi läste den här boken som högläsningsbok och jag tycker nog att boken mer vänder sig mot nybörjarläsaren som tröttnat på lättlästa böcker med bilder och känner sig redo för sin första kapitelbok. Språket är enkelt och okonstlat, inget som utmanar men samtidigt kan det vara skönt med korta meningar som är enkla. Som högläsningsbok blir den stolpig och platt.
Handlingen är klassisk, spökhus, barn och en historia som går långt tillbaka. Det håller ihop sig bra som spänning med en del rysningar.
Leo tycker att den är spännande och bra. Det är huset som center i berättelsen som tilltalar honom. Han fascineras över beskrivningarna av det som sker i huset. Kanske kan den vara något för läskig för en åttaåring att läsa själv, men det beror naturligtvis helt på vad barnet är van att läsa och hur lättskrämd man är. Enligt förlaget riktar sig boken till barn mellan 9-12 år.
Läs mer om boken hos:
Jellicoe road av Melina Marchetta är en bok som många väntat på ska översättas till svenska. När den släpptes i Sverige sommaren 2012 så var den mycket omskriven av både press och bloggar. De flesta är rörande överens, det är en välskriven bok med en bra berättelse som inte skrivits förr. Bokbloggarna är också överens om att första kapitlet är förvirrande och smått obegripligt. Läser man bara förbi det kapitlet (och kanske de första 100 sidorna av 350) så är man uppslukad sedan. Det är en ungdomsroman som jag rekommenderar till både ungdomar och vuxna. Att den kategoriseras som ungdomsroman hänger förmodligen ihop med att bokens karaktärer är ungdomar och lever sina liv i skolmiljö. Hindrar inte vuxna att ta del av denna anser jag. Boken är en fröjd att läsa på grund av att det är så välskriven.
Handlingen utspelar sig vid Jellicoe road. Taylor, 17 år, lämnades på 7- eleven av sin mamma när hon var 11 år och plockades upp av Hanna. Taylor vet i princip ingenting om sitt liv annat än att hon känner sig högst oönskad av sin mor och osäker på sin framtid. Hon hör hemma på en internatskola där hon får en ledarroll som leder till möten som i sin tur leder till att hela hennes historia rullas upp. Det visar sig att hon har flera personers öde att ta del av och det som tidigare varit helt obegripligt nystas nu upp och ger Taylor en god uppfattning om sina rötter.
Det mest märkliga i boken är också en stor del av bokens handling, nämligen kriget mellan internatskolan, den kommunala skolan och kadetternas skola. Det är ett krig som vilar på gamla traditioner och har regler uppskrivna i en liten lila bok. Här stakas det ut gränser och den som överträder gränserna straffas fysiskt. Samtidigt som detta krig pågår så umgås ungdomarna över gränserna och träffas i en lokal där de lyssnar på liveband och hänger. Inga lärare eller andra vuxna vet något om detta krig, i alla fall inte så att de griper in eller visar att de känner till det. Jag drar kopplingar till internatskolor med liknande situationer i Sverige där de vuxna säkerligen vet mer än man tror men inte ingriper eftersom det ”alltid varit så” och är fostrande.
En annan del av bokens handling är ett bokmanus som Taylor hittat hemma hos Hanna. Taylor tar del av manuset och är fångad av berättelsen men kan inte sätta ihop bitarna till en kronologisk helhet eftersom det dels inte är numrerat och dels tycks det saknas kapitel. Människorna i manuset påverkar henne starkt och hon förstår efterhand att det rör henne. Men hon kan inte fråga Hanna eftersom hon helt spårlöst är försvunnen. Det tycks som om de vuxna runt omkring vet betydligt mer än vad Taylor vet men de är inte särskilt medgörliga och berättar inget.
Är du beredd på en fragmenterad berättelse i paralleller som sedan vävs samman så är detta en bok för dig. Ge den tiden och ha lite tålamod så blir det en bok du minns.
Lisa Bärbo skriver om Jellicoe road i SvD.
Lotta Olsson skriver om Jellicoe road i DN.
Lottens bokblogg har skrivit om Jellicoe road här.
TinaO har skrivit om Jellicoe road här.
Bokmamma har skrivit om Jellicoe road här.
