Naturen av Emma Adbåge
Emma Adbåge är en av sveriges bilderboksstjärnor. Så är det och det med rätta. När hennes ”Gropen” släpptes så var vi många som jublade över tonen i boken och barnens revansch över de vuxnas missriktade oro. Leken vinner och barnen utvecklas genom sin fria lek, behöver barnen en grop så skaffar de sig en grop (förhoppningsvis). I Adbåges nya bilderbok så är barnen med och berättar som ett ”Vi i byn” men de har ingen större påverkan och de älskar naturen lika mycket som de stora. Barnen är också sida vid sida med de vuxna när naturen inte älskas av någon. Som när det kommer för lite snö för att åka pulka och sedan när det kommer för mycket snö så att alla måste skotta hela dagen. Människorna i byn får kämpa hårt för att älska naturen som de förstör allt eftersom de ”njuter”. De använder vatten i mängder och njuter av poolen och isbitar och vattnar fula tagetes men när det inte regnar så torkar brunnen och asfalten hettar, trädet som skulle ge skugga är nedhugget för det lövade något fruktansvärt i höstas. Allt människorna gör ger konsekvenser men byborna fortsätter ändå att bete sig irrationellt, de säger att de älskar naturen men vill tämja den och när den torra tagetesrabatten brinner upp så visar Adbåge detta med bilder som vi kan jämföra med bilderna vi i dagarna har sett från San Francisco, orange himmel och ett mörker.
”Den (naturen) blinkar och brinner och dånar och slår. Och nu gör den sönder staketet vid sjökanten också. Och grenar går av och det flyger frozen bananas och asfalt och skit.”
Därefter ropar alla naturälskare – Jävla natur! och börja prata kostnader. Men naturen pratar inte det ekonomiska språket och på sista uppslaget så är det TYST. Det enda som finns kvar från den klimatkatastrof som vi följt är lite rök från ett nyponris, asfalten runt husen och den nedsågade linden, men naturen står kvar. Här får läsaren åter igen en presentation av byn, men nu ser vi bara natur och inga människor varken i bild eller text.
Emma Adbåge har skrivit en dystopi för de allra minsta. Det är så modigt att jag får gåshud varje gång jag vänder sida. Det här har varit Gro Dahles och Svein Nyhus bilderboksmarknad tidigare, svåra ämnen med ett tilltal direkt till den unga läsaren. Det märks att Emma Adbåge har inspirerats av deras verk då vi känner igen de vuxnas kroppar från Nyhus vuxengestalter. Stora bullriga kroppar med små huvuden medan barnen är avbildade proportionerligt. Adbåge lämnar egentligen inget hopp för människan. Fortsätter vi att ”älska” naturen på detta sätt så finns naturen kvar men inte människan, stor som liten.