Browsed by
Etikett: skola

Supernova av Åsa Öhnell

Supernova av Åsa Öhnell

 

Supernova, kaninjakten och en fullständigt livsfarlig farbror (är hela bokens titel) av Åsa Öhnell och Erika Dobbertin

Det här är en väldigtsupernova charmig berättelse om Märta som har tråkigt och dessutom råkar ut för något enormt pinsamt och därefter blir retad av några i klassen. Berättelsens riktiga stjärna är dock Nova, som kallar sig Supernova. Hon stormar in i Märtas liv med en inställning till livet som är helt ny för Märta. Hon löser situationen med retande klasskamrater. Kanske inte på ett sådant sätt som Märta är van vid men det gör att Märta blir otroligt fascinerad av Nova. Därefter kommer bokens absoluta höjdpunkt och hade det varit upp till mig så hade boken nog börjat här. Nova och Märta kunde ha träffats i lekparken eller på gården och sedan promenerat rakt in i den fullständigt livsfarliga farbrorns trädgård. Det som händer här och Novas argument för hennes goda gärning är så underbart att jag ler lång tid efter att ha läst klart. Novas charm bär hela boken och jag ser fram emot att få läsa fler böcker om henne.

Nova har en inställning som är helt makalöst härligt barnsligt logisk. Hon menar att trots att de själva är orsaken till att kaninerna rymde ut och att de fick jaga kaniner över hela gräsmattan så var det en god gärning. Visst var det deras fel MEN de fick ut farbrorn som fick sällskap och dessutom handlade de åt honom så han fick kakor till kaffet (även om nu Nova åt upp de flesta). Dessutom har hon rätt. Vi får veta att farbrorn är enormt glad och att han faktiskt gråter välbehövligt. Något han borde gjort för länge sedan.

Boken har 63 sidor med lättläst text och många illustrationer. Nybörjarläsaren får läsa tillsammans med en vuxen men den lite mer vane läsaren klarar att läsa den själv. Boken är uppbyggd med en spänning kring kring vad som ska hända härnäst och det ger ett driv i texten som gör det lätt att orka läsa.

En fundering som skaver lite är huruvida Novas och Märtas hudfärger hade behövts kommenterats alls. Det gör lite ont i mig när jag läser det eftersom det känns konstruerat. När Nova nu är muskulös och enormt stark och bär två killar under sina armar så är jag ganska övertygad om Märta tänkte på helt andra saker än att hon var ”blek och glåmig” och att Nova var ”…mörk, nästan svart i hyn.” Låt illustrationerna tala och låt barnen slippa jämföra hudfärg och hela tiden önska sig vara någon de inte är. Jag önskar så, att det snart finns barn i alla former representerade i barnböcker och att detta ska vara så naturligt att det inte ens kommenteras. Det är bara något som ska vara självklart. Just nu är jag kanske naiv men det är så jag vill ha det.

Boken finns här och här