Etikettarkiv: Anna Höglund

Vad är en flicka, och vad förväntas en flicka vara?

Det här är vår absoluta favorit från bokmässan hittills. Det är Erik Titusson som samtalar med Pija Lindenbaum och Anna Höglund om Doris i Doris Drar och Rosa i Att vara jag. Jag skulle så gärna ha haft böckerna framför mig för jag har inte läst någon av dessa ännu. Samtalet bränner i mig och det är väl kanske inte så konstigt. Det är ett brännande ämne ”Vad är en flicka, och vad förväntas en flicka vara?”. Jag lyssnar på hur de berättar om dessa flickor och jag tänker att jag absolut kan relatera till detta och att detta är böcker som jag kommer lyfta fram till många flickor OCH Pojkar.

 

En fanfar för bilderboken

fanfar

På nordiska akvarellmuseet har de arbetat med bilderboken som konstform under flera år. De jobbar även med att skapa en arena för det professionella fältet av bilderboksskapande och En fanfar för bilderboken är ett resultat av det. Ett makalöst härligt resultat om ni frågar mig.

Jag läste barnlitteratur på Linnéuniversitetet för ett tag sedan och där är boken Bilderbokens pusselbitar av Maria Nikolajeva en av grundbultarna i kurslitteraturen. Den är ingående teoretiskt förklarande av vad en bilderbok är och vad som gör den till en alldeles särskild konstform. Men boken saknar det där lilla extra. Som att läsa en litteraturkritikers analys av den där boken du trånat så länge efter att få läsa själv men inte hittat tiden till. Lite torrt men intressant, platt men väcker nyfikenhet.  Jag fångas inte men utbildas och tar till mig det som skrivs akademiskt, men kanske inte i hjärtat.

MEN denna bok, fanfar för bilderboken har det jag tidigare saknat och tusen känslor upphöjt på det. Den är nämligen inte bara beskrivande av bilderboken som konstform rent teoretiskt utan vi får följa tankar vid skapandet av bilderböcker hos de som skapar. Tankar om vad en bilderbok är förmedlad på ett konstfullt sätt, inte torrt och överakademiskt. Eller vad sägs om:

När föreningen mellan text–bild–bok blir sömlös, kan det hända att något ytterligare sker i de lyckade mötena med en lyhörd publik. Det uppstår ibland ett ”självständigt tredje” en närmast ‘alkemiskt’ verkande synergieffekt, som vi har valt att kalla ”svävning”. Denna effekt kan inte planeras eller kalkyleras fram, den ‘sker’ i själva uppförandet, som ju också beror av högläsarens medskapande insats.

Ulla Rhedin i ”På upptäcksfärd med bilderboken i nya teoretiska landskap”

Boken är uppdelad i flera kapitel, redaktion: Ulla Rhedin, Oscar K. och Lena Eriksson. Här finns Dorte Karrebæk & Oscar K. Som ställer sig frågan ”Varför bilderböcker?”. Vi får läsa om deras bakgrund och deras livskänslor, världsbilder och synsätt men också om deras verk Idiot! och hur de resonerar kring bilderboken utifrån den. Det borde vara obligatorisk läsning på alla akademiska kurser om bilderböcker. För den här boken skapar förståelse för helheten kring bilderboken. Allt från författaren – konstnären – samverkan – läsaren – barn och vuxna.

Vidare så tar boken upp hur vuxna och barn läser bilderböcker. Vilka ingångar finns för läsaren för att nå bilderboken? Läsupplevelsen. Den nya bilderbokskritiken, synen på barn och barnbok på 2000-talet och mängder av fler intressanta teman kring bilderboken och dess skapare och läsare.

De som deltar i boken är Lena Eriksson, Ulla Rhedin, Oscar K., Dorte Karrebæk, Gro Dahle, Gunna Grähs, Jens Raahauge, Maria Laukka.

Boken är full av illustrationer av flera konstnärer bland andra Anna Höglund med bilder ur Om detta pratar man endast med kaniner som vi nyss skrev om här.

 

En fanfar för bilderboken finns att köpa på adlibris och Bokus och direkt från Alfabeta bokförlag

 

Andra som skrivit om boken:

Litteraturmagazinet

 

Om detta talar man endast med kaniner av Anna Höglund

Om detta talar man endast med kaniner

Om detta talar men endast med kaniner av Anna Höglund

Det är en bok som vänder sig till något äldre barn och ungdomar. Faktiskt hade jag inte tänkt skriva om den alls men nu måste jag. Jag spricker kanske annars. Jag läste boken och den rubbade min enklaste överkänslighet i mig. Inte min tonårsperiod utan precis som morfadern säger ”man är alla sina åldrar”, precis så Den rubbade min barndom i en trygg vuxenfamn. Den närmade sig rätt dramatiskt min känsla av att vara för känslig och inte fungera med andra fast utan att andra märker det mer än att man anses vara lite charmigt knäpp. Boken är inte dyster, den är konstaterande.

Boken är inte uppgiven den tar fasta vid viljan att kunna förklara ett fenomen på det nu för tiden mest accepterade sättet, det vetenskapliga. Det går att förstå känslor men känslor är på samma gång helt obegripliga.

Kan det vara det som gör att bokbloggsrecensionerna jag läst får detta till omöjlig och svår bok? Om man läser den som en dyster tonårsbok så blir den inte begriplig.

Vi kan fundera över titeln. Varför talar vi bara om detta med kaniner? För att de flesta av oss människor snubblar på orden när våra tankar går över åt det filosofiska hållet. Vi kan inte göra det vi vill ha sagt begripligt. Men Anna Höglund gör ett riktigt härligt försök tycker jag.

Illustrationerna drar mina tankar åt Shaun Tan och hans suburbana känsla och vardagsabstrakt. Jag vilar länge på bilderna och njuter. Jag tänker att om Shaun Tan varit delaktig i boken hade orden varit färre. Flera av bokbloggarna ställer sig frågan om denna bok verkligen kommer att läsas av tonåringar och om de inte kommer känna sig obehagliga till mods om vi sätter en sådan bok i handen på dem. Kanske ligger det kvar mer än vi tror i rädslan att visa tonåringar till bilderböcker men jag tror att det är en vuxenkänsla. Jag tror absolut att många i målgruppsåldern kommer att ta denna till sitt hjärta.

 

Boken finns på Adlibris och på Bokus