Om detta talar man endast med kaniner av Anna Höglund
Om detta talar men endast med kaniner av Anna Höglund
Det är en bok som vänder sig till något äldre barn och ungdomar. Faktiskt hade jag inte tänkt skriva om den alls men nu måste jag. Jag spricker kanske annars. Jag läste boken och den rubbade min enklaste överkänslighet i mig. Inte min tonårsperiod utan precis som morfadern säger ”man är alla sina åldrar”, precis så Den rubbade min barndom i en trygg vuxenfamn. Den närmade sig rätt dramatiskt min känsla av att vara för känslig och inte fungera med andra fast utan att andra märker det mer än att man anses vara lite charmigt knäpp. Boken är inte dyster, den är konstaterande.
Boken är inte uppgiven den tar fasta vid viljan att kunna förklara ett fenomen på det nu för tiden mest accepterade sättet, det vetenskapliga. Det går att förstå känslor men känslor är på samma gång helt obegripliga.
Kan det vara det som gör att bokbloggsrecensionerna jag läst får detta till omöjlig och svår bok? Om man läser den som en dyster tonårsbok så blir den inte begriplig.
Vi kan fundera över titeln. Varför talar vi bara om detta med kaniner? För att de flesta av oss människor snubblar på orden när våra tankar går över åt det filosofiska hållet. Vi kan inte göra det vi vill ha sagt begripligt. Men Anna Höglund gör ett riktigt härligt försök tycker jag.
Illustrationerna drar mina tankar åt Shaun Tan och hans suburbana känsla och vardagsabstrakt. Jag vilar länge på bilderna och njuter. Jag tänker att om Shaun Tan varit delaktig i boken hade orden varit färre. Flera av bokbloggarna ställer sig frågan om denna bok verkligen kommer att läsas av tonåringar och om de inte kommer känna sig obehagliga till mods om vi sätter en sådan bok i handen på dem. Kanske ligger det kvar mer än vi tror i rädslan att visa tonåringar till bilderböcker men jag tror att det är en vuxenkänsla. Jag tror absolut att många i målgruppsåldern kommer att ta denna till sitt hjärta.