Alice i Underlandet av Lewis Carroll
Som högläsningsbok på kvällarna har vi läst “Alice i Underlandet”. Den boken finns i många översättningar och varianter. Vi har läst den som Åke Runnqvist översatte 1966 och det är Helen Oxenbury som illustrerat. Många härliga bilder är det, och det är bra, för boken är krånglig om man är åtta år och van vid vardagsskildringar. Men bilderna hjälper fantasin att förstå att Alice faktiskt träffar en rask kanin med fickur och en Marshare som fikar med en Hattmakare. Det är också en hel del nya och svåra ord som får sin innebörd förklarad av bilderna.
Berättelsen är naturligtvis helt skruvad och i mitt tycke en perfekt beskrivning av hur en dröm kan vara obegriplig och ändå så verklig. Känslan av att alla pratar rappakalja i en värld som är helt upp och ner samtidigt som allt verkar så klart, det är min verklighet många nätter. Jag tror att Leo håller med mig, för när det uppdagas i boken att Alice drömmer så suckar han nästan lättat. Han nämner att precis så där kan det faktiskt kännas att drömma. Många böcker slutar med att det visar sig att allt varit en dröm. Nästan tröttsamt slut för många bokälskare. Men är man åtta år och detta är den första bok man läst med detta slut, då är känslan magnifik och slutknorren blir ett stort leende på läpparna och boken lär stanna i hans minne för lång tid framåt.
Just den här boken verkar vara svår att hitta att köpa. Men den finns på biblioteken, låna den.
ISBN: 91-638-3874-5