Sanna Juhlin har skrivit och Millis Sarri har illustrerat denna bok.

Leos klassfröken är så älskad som Fröken Lovisa är i boken. Det vore säkerligen hemskt för vilken klass som helst om läraren slutar och någon ny ska komma och ta platsen. Vilken oro det skulle skapa, och oro är vad alla ungar utstrålar i ”Elaka Fröken Fårskalle”. Eleverna visar sina värsta sidor och vill inte alls ta emot den nya fröken Olga som kommer till klassen. Olga får snabbt öknamnet Fårskalle och jag ryser till av den negativa energi som går igenom boken då barnen mobbar med all sin kraft. De tänker göra sitt yttersta för att fröken, som de dömt på förhand, inte ska vilja stanna kvar. Fröken å andra sidan gör allt i sin makt för att visa att hon visst vill vara klassens nya lärare. Nog visar det sig att Olga har egenskaper som visst duger till att bli en alldeles perfekt fröken och boken slutar så där trovärdigt, förutsägbart och behjärtansvärt som den ska göra.

Målgrupp för boken borde vara alla barn i lägre skolklasserna. Den stora behållningen av boken för mig är att det är en vacker bilderbok med lagom mycket text. En andraklassare skulle kunna läsa boken som lättläst-bok eller en vuxen kan högläsa boken på en kort berättarstund. Jag vill ha fler bilderböcker för skolbarn. Det behöver nödvändigtvis inte vara böcker skrivna för skolbarn, utan mer en önskan om att vi läser mer bilderböcker längre upp i barnens åldrar. En bok som vi kan starta läsa och 1o minuter senare vara klara med. En bokstund där man får hela berättelsen på en gång behövs som ett avbrott mot alla kapitelböcker.

Illustrationerna till berättelsen är klockrena och förstärker texten. Barnens ansikten som är missnöjda, ledsna och arga visar missnöjet i hela gruppen. En grupp som bubblar av grupptryck och maktlöshet. Jag kan dock sakna fåret på bokomslaget i boken. En tanke kanske kan ha varit att låta Olga vara fåret ändå till på slutet då barnen accepterar henne. Lite för att det är så barnen ser henne, och kanske spelar det absolut ingen roll alls.

Boken fick jag hemskickad av Författarhuset som ett recensionsexemplar.

Finns på Adlibris och Bokus

Jag brukar aldrig betygsätta böcker. Ett betyg ska vara allmängiltigt och något vi alla är överens om, så fungerar det inte med böcker. Berättelser tilltalar oss olika och det jag blir helt betagen av det kan vara likgiltigt för någon annan. Däremot så kan jag betygsätta språk och förmåga att hantera språket. ”En annan resa” av Lotta Olsson är så vackert skriven att vi inte vill att den ska ta slut. Den är så lätt att läsa högt. Dialogen mellan Hasselmusen och Jättemyrsloken flyter och blir så given i orden.  Boken är inte bara härlig att läsa, den är vacker att bläddra i. Färgillustrationer av Maria Nilsson Thore ger boken en varm inramning.
När vi läste den här efterlängtade uppföljaren till ”Konstiga djur” så hade vi enorma förväntningar på den. Redan första sidan var vi så nöjda och fick lägga band på oss för att inte läsa ut hela boken vid ett tillfälle. Ett kapitel per kväll, och hela familjen tillsammans. Det var första gången som Leo mötte en bok som vi skulle snåla med för att få den att räcka länge. Tidigare så har Leo mest velat läsa klart boken. Tillfredsställelsen av att ha läst en hel bok vägde lika tungt som berättelsen han fått läsa. Men den här boken ville vi inte skulle ta slut.

Arne, en liten dvärgelefant, blev Leos absoluta favorit. Jag störtgillar hasselmusens litenhet på jorden och storhet i orden. Jättemyrsloken är så trött på sin skog och låter lite deprimerad. En resa är vad som skulle muntra upp anser hen. Efter många mysiga dialoger med Hasselmusen så kommer de båda fram till att en inre resa kan vara lika bra, om inte bättre, än en resa till en skog som kanske ser likadan ut som deras egen. En inre resa i form av att sätta upp en teaterföreställning.
Denna bok har ett sådant djup som ändå är så begripligt, både för barn och vuxna. Läs den högt och lev er in i de tre olika karaktärernas olika sätt att använda sig av språket, och njut.

Finns på Adlibris och Bokus

Vi går till biblioteket inne i Mariefred för att bunkra upp lite böcker inför de kommande månaderna. Biblioteket ska nämligen flytta till nya lokaler och håller stängt till mitten på oktober.

”Alice i Underlandet” lånade vi för högläsning på kvällarna. Det var på mitt initiativ, den ingår i kurslitteraturlistan för kursen jag ska gå den här terminen. Vad kan inte vara bättre än att läsa den tillsammans med Leo då? Han fick stora ögon och tyckte nog att det var härligt märkligt med en fallande Alice, jäktande kanin och dryck och kakor för att anpassa kroppens storlek. Den är rätt märklig Lewis Carroll’s berättelse.